Oändligt med kärlek?
CelieH · 2012-05-22 · 441 visningar
I söndags tog jag och Andreas farmor Andreas i varsin hand och gick en promenad. Vi gick ner till badstranden som ligger 50 meter från deras hus. Andreas knatade på massor mellan oss och otroligt nog var han nöjd med att vi höll honom i varsin hand, annars vill han alltid gå själv.
Jag kände mig lycklig och kände hur varenda por i kroppen sprutade ut kärlek till detta barn och då började tankar och känslor runt graviditeten att komma upp och jag vädrade mina tankar till min underbara svärmor.
Jag frågade henne hur jag någonsin ska kunna älska ännu ett till barn lika mycket som Andreas? Frågade hur han kommer reagera, kommer han komma i skymundan nu och känna av att jag/vi inte har lika mycket tid för honom. Berättade att jag ibland kan ångra denna graviditet, trots att det är det här jag vill, men jag får nästan skuldkänslor mot Andreas.
Hennes två äldsta barn, min sambo och hans storebror, skiljer det lika mycket i ålder på som det kommer göra på Andreas och hans syskon. Hon kände igen mina tankar och mina känslor och sa att jag kommer kunna ge ännu mer av mig själv. Jag kommer fortsätta överrösa Andreas med kärlek och även hans syskon. Sen ska jag ju inte glömma bort min sambo, hennes egna son, kärleken ska även räcka till honom.
Jag älskar att öppna mig för min svärmor, hon är den snällaste personen som finns och hon är alltid så himla duktig på att lyssna och stötta. Ibland är det lättare att öppna sig för henne än för min egen mamma och vi står varandra väldigt nära (jag och mamma alltså), kanske beror det på att hon inte är min familj från början, att hon är just någon annan än min mamma. De kommer ändå på delad första plats och jag avgudar min egen mamma massor.
Det kändes genast mycket bättre efter att ha pratat med henne och självklart ångrar jag inte barnet jag bär på, men känslorna krockar ibland och jag känner att jag vänds ut och in.
Så är det, man bär på massor av kärlek, tankar, oro och förtvivlan, men det kommer bli bra och allt kommer lösa sig med tiden och jag kommer nog inse att kärleken är oändlig.
Jag älskar verkligen barnet jag bär på, älskar att känna sparkar, slag och puffar. Rörelserna jag får till svar när jag pratar med Knodden. Nej du käre vän, jag ångrar dig inte, jag längtar efter dig, men är bara smått förvirrad i själen och hjärnkontoret.
Återgå nu till arbetet....Usch, jag som bara vill hem...
Jag kände mig lycklig och kände hur varenda por i kroppen sprutade ut kärlek till detta barn och då började tankar och känslor runt graviditeten att komma upp och jag vädrade mina tankar till min underbara svärmor.
Jag frågade henne hur jag någonsin ska kunna älska ännu ett till barn lika mycket som Andreas? Frågade hur han kommer reagera, kommer han komma i skymundan nu och känna av att jag/vi inte har lika mycket tid för honom. Berättade att jag ibland kan ångra denna graviditet, trots att det är det här jag vill, men jag får nästan skuldkänslor mot Andreas.
Hennes två äldsta barn, min sambo och hans storebror, skiljer det lika mycket i ålder på som det kommer göra på Andreas och hans syskon. Hon kände igen mina tankar och mina känslor och sa att jag kommer kunna ge ännu mer av mig själv. Jag kommer fortsätta överrösa Andreas med kärlek och även hans syskon. Sen ska jag ju inte glömma bort min sambo, hennes egna son, kärleken ska även räcka till honom.
Jag älskar att öppna mig för min svärmor, hon är den snällaste personen som finns och hon är alltid så himla duktig på att lyssna och stötta. Ibland är det lättare att öppna sig för henne än för min egen mamma och vi står varandra väldigt nära (jag och mamma alltså), kanske beror det på att hon inte är min familj från början, att hon är just någon annan än min mamma. De kommer ändå på delad första plats och jag avgudar min egen mamma massor.
Det kändes genast mycket bättre efter att ha pratat med henne och självklart ångrar jag inte barnet jag bär på, men känslorna krockar ibland och jag känner att jag vänds ut och in.
Så är det, man bär på massor av kärlek, tankar, oro och förtvivlan, men det kommer bli bra och allt kommer lösa sig med tiden och jag kommer nog inse att kärleken är oändlig.
Jag älskar verkligen barnet jag bär på, älskar att känna sparkar, slag och puffar. Rörelserna jag får till svar när jag pratar med Knodden. Nej du käre vän, jag ångrar dig inte, jag längtar efter dig, men är bara smått förvirrad i själen och hjärnkontoret.
Återgå nu till arbetet....Usch, jag som bara vill hem...
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.