Nu har vi berättat

I lördags bjöd vi hem hela sambons familj på middag. Vi bestämde oss för att berätta för våra familjer tidigt att vi väntar barn. Eftersom att vi är ganska unga och vi känner att vi vill ha stöd och självklart slippa oroa sig över hur dom ska reagera.

Jag kan inte beskriva hur nervös jag var och vilka mardrömmar jag haft, verkligen fruktat denna hemska dag. Kanske blir det vår undergång? Det var fruktansvärt. Och när vi ätit upp efterätten så visste jag att sambon skulle säga det. Han log på det där sättet som han bara gör när han är nervös, velade lite och visste inte exakt vad han skulle säga. Det gick fort även fast det kändes som flera timmar och han sa "jag och malin ska ha barn". Det blev helt tyst. Alla bara satt tysta och stirrade, med undantag från sambons bror som lyckats somna i soffan.

Efter vad som kändes som en evighet så sken sambons mamma upp och tyckte verkligen att det skulle bli jätte roligt. Även pappan log, även fast han försökte dölja det väl bakom handen. Det känns så skönt! Alla tog det verkligen bra och dom satt och räknade upp allt vad vi kunde få.

Nu är det bara min familj kvar, ve och fasa. Det börjar om igen...