Nu börjar slutet

Känner mig som en surrogat mamma till min egen man.

Ser inte fram emot detta, att bli fetare och fetare, må sämre?!! Slut på festande! Inte kunna jobba eller göra det jag gillar mest. Sitta och jäsa, få ångest. Oroar sig för att det ska hända ngt, inte stackars ungen eller stackars mig, nej, tänker: "shit vad mannen kommer bli ledsen", fast det e klart, det är ju hans unge. Han som vill bli pappa, han som vill "föra sitt arv vidare".. Inte han som behöver bära hela skiten nu i 40 veckor. Inte han som behöver klämma ut det.. (Inte jag heller =) Tacka vet jag kejsarsnitt)..

Sen kommer det roliga: Sömnlösa nätter, skrik och panik, känna sig helt misslyckad som människa. Flaskmata?! Hell yeah!!!! Bajs, kräk och annat äckel. Inte kunna jobba nu heller.. (Klagar på det då jag jobbar hemma, utomhus, kan inte lämna ungen ensam då direkt)..

Bristningar, hängtuttar och allmänt slapp kropp är ju bara en bonus..

Å omgivningen sen...jag vet, jag är en jävligt osocial männika, gillar inte folk i allmänhet.. Å nu ska folk gratulera, klämma och känna, alla tanter/kvinnor ska prata om sina egna graviditeter. "Hur mår du" "Hur känns det" "Åh vad kul"... NEJ!! Det är inte kul, jag vill inte detta, varken abort eller adoption är ett alternativ, jag gör inte detta för min egen skull. Jag har aldrig velat ha barn, jag gillar inte dom. Tycker dom är för krävande, jag gillar att vara mittpunkten i mitt egna liv..

Oj oj oj jag ska inte ens gå in på hur omgivningens reaktion på det här, är väl en dödssynd att inte vilja ha barn.. Hur är det då inte att vara gravid utan att vara glad eller att inte se fram emot att få ut den...

Så positiv är jag... skönt att få ut det lite. får la se om det vänder....