Nu är han här
jennny · 2011-09-22 · 470 visningar
Nu har min lilla prins äntligen kommit!
Fredagen den 16/9 så skulle jag på en extra viktskattning på förlossningen så pigg som jag var så tog jag cyklen dit. Läkaren som jag träffade fick det till att min lille låg på -25% så han satte mig på en ctg-kurva och där sjönk hjärtljuden lite emellan åt men inte så mycket men han bestämde ändå att jag skulle inte få cykla hem utan efter som att jag redan gått över tiden 8 dagar så var det bäst att sätta igång mig...
Lite smått panikslagen så får jag komma in på ett förlossningsrum. Jag var så chockad över allt som hände så jag höll nästan på att glömma bort att kontakta min sambo.. Tur att andra kommer ihåg sånt åt en. Dock så var han 1½ timma hemifrån och nästa tåg skulle inte gå på 2 timmar.
De tog hål på mina hinnor sen fick jag värkstimmulerande dropp... Jag försökte bita ihop så mycket som möjligt efter som jag sagt att jag ville klara mig utan smärtlindring.
Värkarna hann börja bli riktigt jobbiga ungefär samtidigt som sambon kom och så började jag med lustgas.
Värkarna blev bara värre och värre och jag öppnade mig igenting så de ökade droppet och jag trodde näst in till att jag skulle dö av smärta. Trots min skräck för nålar så beslöt jag mig för att ta eda, det var skönt de första 20 minuterna men sen så släppte den helt och jag trodde jag skulle bli tokig. X-antal timmar senare hade jag fortfarande inte öppnat mig något mer.
För varje sammandragning som jag får så sjunker lillemans hjärtljud och de sjunker mer och mer och till slut så blir vi tvugna att avbryta då de säger att han orkar inte kämpa mer i magen så det måste bli ett akut snitt. Den rädslan som jag kände då går inte att jämföra med något jag vart med om i hela mitt liv. Bad om att få bli sövd men de fick jag inte för det skulle vara en risk för lillen. Tycker lite synd om de som var inne i oprationssalen när de förlöste mig. Skrek mig konstant igenom hela tiden.
Men nu är han här men jag är tveksam om jag någon gång i mitt liv kommer våga bli gravid igen.
Han kom i vecka 41+1, vägde 2550 o var 47 cm lång. Han är verkligen de vackraste och sötaste jag sett. Trodde aldrig man kunde känna sånna här känslor <3
Fredagen den 16/9 så skulle jag på en extra viktskattning på förlossningen så pigg som jag var så tog jag cyklen dit. Läkaren som jag träffade fick det till att min lille låg på -25% så han satte mig på en ctg-kurva och där sjönk hjärtljuden lite emellan åt men inte så mycket men han bestämde ändå att jag skulle inte få cykla hem utan efter som att jag redan gått över tiden 8 dagar så var det bäst att sätta igång mig...
Lite smått panikslagen så får jag komma in på ett förlossningsrum. Jag var så chockad över allt som hände så jag höll nästan på att glömma bort att kontakta min sambo.. Tur att andra kommer ihåg sånt åt en. Dock så var han 1½ timma hemifrån och nästa tåg skulle inte gå på 2 timmar.
De tog hål på mina hinnor sen fick jag värkstimmulerande dropp... Jag försökte bita ihop så mycket som möjligt efter som jag sagt att jag ville klara mig utan smärtlindring.
Värkarna hann börja bli riktigt jobbiga ungefär samtidigt som sambon kom och så började jag med lustgas.
Värkarna blev bara värre och värre och jag öppnade mig igenting så de ökade droppet och jag trodde näst in till att jag skulle dö av smärta. Trots min skräck för nålar så beslöt jag mig för att ta eda, det var skönt de första 20 minuterna men sen så släppte den helt och jag trodde jag skulle bli tokig. X-antal timmar senare hade jag fortfarande inte öppnat mig något mer.
För varje sammandragning som jag får så sjunker lillemans hjärtljud och de sjunker mer och mer och till slut så blir vi tvugna att avbryta då de säger att han orkar inte kämpa mer i magen så det måste bli ett akut snitt. Den rädslan som jag kände då går inte att jämföra med något jag vart med om i hela mitt liv. Bad om att få bli sövd men de fick jag inte för det skulle vara en risk för lillen. Tycker lite synd om de som var inne i oprationssalen när de förlöste mig. Skrek mig konstant igenom hela tiden.
Men nu är han här men jag är tveksam om jag någon gång i mitt liv kommer våga bli gravid igen.
Han kom i vecka 41+1, vägde 2550 o var 47 cm lång. Han är verkligen de vackraste och sötaste jag sett. Trodde aldrig man kunde känna sånna här känslor <3
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.