Nu är han här!

Vad hände egentligen?

Vaknar onsdagen den 5e oktober runt 7 på morgonen. Är hungrig och kan inte somna om så jag går upp och äter. Har ganska halvont i ryggen och magen, det ökar i styrka lite då och då men inget som jag direkt tänker på. Den här ungen tänker ju inte komma ut iaf så ingen idé att hoppas.

Känner mig ovanligt trött, seg och hungrig, så ligger mest på soffan, äter och sover om vartannat. Kan väl unna mig det så här innan bebis kommer.

Sover dock väldigt oroligt, vaknar om vartannat och runt 14.45 hör jag ett konstigt ljud från magen samtidigt som det hugger till.

Går på toa och ser nåt blodigt gojs som kommit ut.

Tänkte att det kanske är på G ändå och sätter mig å rakar benen (lite fåfäng är man ju). Där nånstans, runt 15.00 går vattnet. Ringer Jeff och ber honom komma hem.

Hoppar in i duchen och har inte allt för ont. En kvart senare kommer det. Bardam bardam bardam! Var 4e min ungefär helt från ingenstans. Kräks upp lunchen. Trodde det skulle smyga igång lite?

Egenligen gör värkarna inte ondare än mensvärk och de släpper ju emellan åt men de är ändå lite intensivare och kommer mer ifrån ryggen och ner i magen.

Äntligen kommer Jeff hem. Ringer till SöS BB där jag ska föda och förklarar läget.

För det första måste jag verkligen övertala tanten om att vi måste in nu! Jag pallar fan inte knata omkring hemma + att det är rusningstrafik så det kommer dröja.

Efter en massa övertalning så säger hon att hon ringer upp så snart som möjligt. De har fullt så hon måste hitta ett annat BB.

Hoppas då på KS i Solna. Nära och bra.

Efter en evighet ringer hon upp. Det fanns EN plats i hela Stockholm. EN! I fucking Södertälje långt åt helvete.

Jag börjar bli grinig och smått stressad.

Samtidigt som jag pratar med BB så bokar Jeff taxi via nätet. Smidigt, ett sms kommer in till min telefon att det kommer komma en taxi snart.

Ingen taxi jävel hör av sig. Vi går ut och väntar, jag svettas ändå som en gris.

Väntar på taxin i en hel jävla evighet, folk som går förbi stirrar när jag står frammåtlutad med huvet in i buskaget. Sluta glo och erbjud mig skjuts istället!

Taxin kommer inte. Ringer upp Taxi sthlm å frågar vart fan de är nånstans. Samtalet bryts.... Jag avvaktar en stund men det händer inget.

Åter igen sitter jag i telefonkö tills de äntligen svarar och säger att taxin åkt förbi men vi hade inte lämnat nåt nr så de kunde inte tala om att de var där.

Jag undrar hur fan de lyckats smsa mig utan mitt nummer!? Puckon!

Taxin kommer ialla fall.

Sen ska vi bara ut ur Huvudsta oxå. Vilket är totalt omöjligt i rusningstrafiken.

Klöser sönder inredningen i taxin. Egentligen gör det inte jätteont. Har mest panik över att jag fan inte vill föda i en taxi och att saker inte alls går som jag planerat.

När vi väl kommer fram efter typ 100 år. Eller ja, 18:22 (Enligt journalen, jag vet fan ingenting om vad som hände =P ) får vi komma in i ett undersökningsrum. Folk beter sig fortfarande skeptiskt. ”Är du säker på att du håller på att föda?” Typ. Ungefär som att de inte har lust med fler patienter.

Har värkar var 3e min och är öppen 3-4 cm så de skickar in mig på ett rum.

Står lite halvt på alla fyra i sängen, får lustgas och hamnar som i en dålig fylla. Folk frågar saker men det skiter jag typ i. Fryser som en gris, tempen är på 36 grader. Skakar och huttrar, får en filt men det hjälper inte. Mamma är där nånstans. De sätter sig å har fika. Vafan fikar ni för? Ser ni inte att jag har ont?! Ge mig mat! Jag är hungrig som ett djur. Får en tugga av Jeffs macka. Blä. Tuggar och tuggar men det går fan inte och äta. Får väl vara hungrig då.

Vill ha epidural för jag känner att jag vill vara mer vaken och om det drar ut på tiden så kan det vara skönt om det inte gör för ont och jag blir för utmattad.

20:20 läggs epididuralen. Det börjar klarna lite och känner att jag kan börja slappna av, då helt plötsligt; 20:30 så ligger bebisens hjärtljud på 60-80 spm.

De ger mig en syrgasmask, så andas 100% syre och får vrida och vända på mig men ingenting hjälper. De kommer in fler och fler på rummet och jag börjar ana att nånting är fel.

Jag hör nånting om kejsarsnitt och rullas iväg, är fortfarande helt hög, de springer med sängen som jag ligger i, ungefär som på film, fast de lyckas kracha in i varenda hörn med sängen.

Kommer in i ett rum och får ett blått papperslakan över mig. Folk frågar jobbiga saker. Fan vet jag. Sluta fråga.

Jag vet bara att kejsarsnitt var det sista jag ville ha. Känner mig okvinnlig och värdelös som inte ens kan föda mitt eget barn.

Nån säger Ssshhh....allt svartnar.

Vaknar, tårarna rinner. Känner mig helt sämst. ”I’m a big fail” Tänker jag på engelska av nån anledning. Orden snurrar i mitt medvetande.

Lyckas lugna ner mig och när jag är mer vaken kommer äntligen Jeff in med en bebis på armen. Just då bara en bebis. Kan ju vara vilken unge som helst.

De lägger honom vid mitt bröst och jag försöker förstå att den där lilla skrynkliga saken är min.

”Ska han heta Benjamin?” frågar Jeff.

Ja, det tycker jag. Han ser ut som en Benjamin.

20:59 kom han ut. Ca 6 timmar efter första riktiga värken. 52 cm lång och 3370 gram tung.

I början var allt jätteläskigt, vågade knappt lyfta honom. Han såg ut som om han skulle gå sönder ju. En liten röd räka med blöja lixom. Har jätteont, får inte röra magmusklerna, vilket inte är det lättaste, måste typ kräla runt med hjälp av armarna och kan knappt lyfta min egen bebis utan hjälp. Det stramar å drar i magen. Första gången jag ställde mig upp höll jag på att ramla omkull. Kan ICKE förstå folk som frivilligt väljer kejsarsnitt. Har nog hellre ont i muffen ett tag än att knappt få röra mig. Får inte ens knuffa barnvagnen första tiden. Min fina vagn! =(

Första natten sov han mest.

Andra natten skrek han bara och jag kände mig ganska ledsen över att han bara blev arg när jag skulle amma. Hade lite panik över att jag snart skulle hem och inte ens kunde amma själv utan att behöva ringa på klockan. Hemma finns ingen klocka och ingen tant som lägger ungen på rätt plats och läge.

En rödhårig ängel som hette Lillemor dök upp på morgonen, frågade om jag fått testa amningsnapp? Näe? Vad är det? Funkar det? Jag gör vad som helst. Hon sprang och hämtade en och vi testade. Efter det var det inga problem. Han äter hur snällt som helst utan att bli en arg röd gubbe i ansiktet.

Samma underbara rödhåriga ängel fixade oxå så att vi fick bo i familjerummet en natt extra för att allt skulle fungera. Det är jag väldigt tacksam över! Hade varit helt kaos att komma hem med en unge som inte vill och 2 trötta föräldrar som inte vet hur man gör.

Under dagarna som gick så han jag ialla fall bli superkär i den lilla röda räkan och det känns inte alls som att det är vilken bebis som helst. Det är min alleles egna räka! Eller ja, Jeff har väl 50% rätt till honom oxå. Speciellt när han måste bytas på.

Nu känner jag mig inte som en ”Big fail” längre. Det var inte mitt fel, de var bara tvungna att rädda livet på våran bebis. Det är jag ju jävligt glad för!

Nu har jag skrivit av mig och ska fortsätta att titta på den där söta saken som sover. Hur kan man vara så söt när man sover? =)