nu är det slut!

Har lämnat killen nu. Han har haft jättesvårt att accepterat det. Sagt ifrån. Det skulle inte alls vara slut.IHam vägrade att flytta men eftersom det är min lägenhet och han inte var skriven här så slängde jag ut honom. Hans skulder och alkoholproblem blev för mkt för mig. Jag kan inte orka ta hand om mig själv, den här graviditeten samt jobba 100 % som sjuksyrra med honom här. Nu har det blivit diskussioner om det framtida barnet. Jag kommer aldrig att hindra honom från att ha umgänge med barnet. MEN jag vill inte ha med honom till förlossningen och det har jag talat om för honom. Han förstår inte varför. Men efter allt som varit (efter det jag berättade om i förra dagboksinlägget) så känner jag sånt obehag med honom i närheten. Det är min förlossning, det är jag som ska föda barn. Det är väl jag som ska känna mig trygg? Några av mina vänner tycker att jag är dum. Att jag inte kan hindra honom från att vara med. De tycker att han har rätt att vara delaktig eftersom det är hans barn också. Men jag vill inte ha en åskådare där? Det är väl tillräckligt utlämnande som det är? Jag har inte funnit något stöd i honom alls. I början av graviditeten så låg jag vaken en hel natt och oroade mig för att jag skulle få missfall. Jag ropade på honom och försökte prata med honom om det. Han var full då. Det enda jag fick till svar var att man inte kan sörja det man aldrig har haft. Sedan gick han ut och satte sig vid tvn igen. Jag försökte prata med honom om det här när han var nykter igen och då sa han samma sak. Han liknade missfall med att inte ha råd att köpa en cykel man så gärna vill ha.. då får man spara och köpa den när man har råd. Min åsikt är att han är dum i huvudet. Han förändrades så mkt från när vi träffades tills jag blev gravid. Från början lurade han mig, försökte framstå som nåt han inte är. Tills jag satt fast hos honom. Tycker ni att jag resonerar fel i mina beslut?