nu är det allvar...

var hos min dietist igår igen. Det mötet fick mig både att gråta, men också känna mig peppad. Som vanligt frågade hon hur det hade gått med maten, och hur det hade gått med vikten. Jag sa som det var att det har gått sådär med maten, och att jag hade gått ne ri vikt.

hon blev inte alls glad. Inte arg heller, tack och lov. Mest orolig och bekymmrad, precis som jag. Hon sa att det verkligen var allvarligt nu, att en så farligt låg vikt inte bara skadar mig, men även mitt barn. Hon sa också att det inte stämmer det man säger att barnet alltid tar vad det behöver, utan att jag faktiskt kan föda ett anorektiskt barn, och att det är svårt att få såna barn att överleva..... tanken på att föda ett sjukt och svagt barn är hemskt, ingenting i världen är värt den risken, ingenting!

Ingen av oss vet riktigt hur vi ska gå vidare, I realiteten är det väldigt simpelt, jag måste äta, punkt slut. Men det är ju så mycket svårare än så. När jag är ensam hemma på dagarna är det alldeles för lätt att inte äta. För lätt att tankarna tar över, för lätt att fuska med matschemat, för lätt att hoppa över.... Men jag måste! Hon sa att jag verkligen måste försöka den här kommande veckan, annars kommer hon kontakta en läkare nästa vecka för att göra en bedömning om jag behöver läggas in. Och jag vet att de antagligen kommer att lägga in mig i så fall. jag vet också att det är det sista jag vill. Aldrig mer. Minnet av den förra inläggningen är fortfarande smärtsamt färskt. Att vara ifrån min sambo så länge var är mer än jag står ut med.

När jag gick därifrån kände jag mig peppad och stark i mina tankar. Dietisten sa att jag måste vara hård mot mig själv nu, men på rätt sätt. Måste säga ifrån till ätstörda tankar, värna om mitt friska och mitt barn. I stort sett måste jag tänka precis tvärtom sa hon. Om tankarna säger att jag bara ska ta halva mackan, så ska jag hellre ta två!

Och det har faktiskt gått ganska bra nu . visserligen har jag inte varit ensam hemma eller, men det är bara bra. visst finns tankarna där hela tiden, ångesten över att äta, och framförallt rädslan för hur det jag äter ska påverka vikten. Jag är så rädd för att gå upp, så rädd för att tappa kontrollen. Men jag har några knep. Jag försöker föreställa mig hur det jag ätar går via navelsträngen till mitt barn, ger det näring så h*n kan växa och må bra. Sen tror jag, till min stora lycka att jag har börjat känna av lillen i magen! Jag är 90% säker. och varje liten buff jag känner tar jag som en påminnelse av h*n, "mamma du måste äta för att jag ska må bra och växa" Och självklart ska jag det! För hur skulle jag kunna neka mitt barn det? Jag skiter i hur mycket ångest jag får, låt den komma. det kommer att vara värt det när jag får hålla mitt barn!