never give up

Det gör ont att se Jimmy gråta, att se han ta det så hårt. Han var som inställd på det bästa medans jag mest var skeptisk, negativ och var rädd.. Visst, min magkänsla stämde men jag ville inte tro på det, sen när jag upptäckte den bruna flytningen kände jag verkligen att nånting inte stod rätt till. Att det sedan inte avtog gjorde det inte lättare.

Jag är glad att jag tog och ringde en privat klinik som gör UL eller jag VUL var det vi gjorde. Jag önskar långt inom mig att hon missat våran bebis, att den ligger där inne å sprattlar med sina små armar å ben. Men jag vet nog ändå att det inte är så. Rädslan nu är väl att det ska ta lika lång tid att bli gravid. Rädslan att bli besviken månad efter månad. Men jag tror jag måste försöka släppa det, låta det komma av sig själv, som det gjorde sist. Även om det nu inte riktigt blev en riktig graviditet.

Varför?! Varför händer sånt här, varför ska man få lida innan man ska få bli fullt lycklig, visst motgångar är bra, motgångar gör en starkare. Jag tror jag är för rädd att visa känslor, jag håller det inne och försöker bara vara positiv, fast man ska ju vara det, eller? Men visst, jag måste få sörja, jag måste få vara ledsen.

Men jag vill inte, jag vill inte vara ledsen, fan fan fan..