Nervös :S
Maddox · 2012-09-04 · 505 visningar
Jag är redan nervös inför nästa förlossning, eller inte själva förlossningen utan tiden efter. Eeh... Jag är inte ens gravid. Kanske alla planer som gjort mig nervös.
Förlossningen med dottern var för mig bara en liten struntsak, snabb(för att vara förstföderska), lätt och rolig(efteråt tyckte jag den var kul), det var tiden efter som var heeeemsk. Ungen föddes ju med handen vid huvudet så hon rev upp mig, inte helt men nästan. 7 stygn och jag låg och vred mig av smärta när jag blev sydd så hon ville inte sy fler då, tyckte det räckte med smärta för min del.
Jag kunde inte sitta på två veckor, duschade underlivet när jag kissade så jag inte skulle svimma av smärtan, rev upp några stygn första natten hemma då katten blivit instängd i ett skåp och jag hoppade upp för snabbt. Jag låg och tjöt hela nätterna när sambon gick runt med en gallskrikande unge - amningen fungerade inte riktigt då jag inte hade tid att äta eller dricka och jag ville inte vara med längre.
Kändes som att allting skulle ramla ut och jag kunde inte stå eller gå mer än max tre minuter, det höll på i fleeeeera veckor.
Nästa gång vi får en unge har vi ju redan en unge, då kan jag inte ligga i två veckor och jag kan inte skippa att gå. Jag kan inte strunta i att sova men jag kan inte heller sova hela nätterna. Jag kan inte ägna all tid åt bebisen utan måste kunna vara med dottern oxå.
Jag förstår inte hur flerbarnsmammor klarar av det! Första tiden efter förlossningen när man har ont och inte kan sitta, springa och leka som förr... Hur tusan ska man kunna förklara det åt ett litet barn? :O "eeh, jo mamma sket ut en bebis och har ont mellan benen och i rumpan så du får leka själv" eller kanske "mamma kan inte, mamma har ont i rumpan.." Och hur ska man förklara varifrån blodet på golvet kommer från? När dottern föddes forsade det ut enorma mängder(enligt mig) blod i hela sängen och på golvet, en liten unge skulle ju bli livrädd om de skulle se sin mamma blöda så mycket. Men man kanske inte behöver förklara lika mycket åt en liten unge(ca 1,5 år)... Äh, blir jag gravid nu föds ungen i slutet av maj/början av juni och då har ju våra föräldrar och syskon snart semester så vi får säkert mycket hjälp... Det ska väl nog gå helt okej, är bara så nervös och rädd för tiden efteråt. Ont, blodigt och försök till att amma. Jag vet ju att vi klarar oss helt utan sömn i tre veckor så det är jag inte rädd för.
Förlossningen med dottern var för mig bara en liten struntsak, snabb(för att vara förstföderska), lätt och rolig(efteråt tyckte jag den var kul), det var tiden efter som var heeeemsk. Ungen föddes ju med handen vid huvudet så hon rev upp mig, inte helt men nästan. 7 stygn och jag låg och vred mig av smärta när jag blev sydd så hon ville inte sy fler då, tyckte det räckte med smärta för min del.
Jag kunde inte sitta på två veckor, duschade underlivet när jag kissade så jag inte skulle svimma av smärtan, rev upp några stygn första natten hemma då katten blivit instängd i ett skåp och jag hoppade upp för snabbt. Jag låg och tjöt hela nätterna när sambon gick runt med en gallskrikande unge - amningen fungerade inte riktigt då jag inte hade tid att äta eller dricka och jag ville inte vara med längre.
Kändes som att allting skulle ramla ut och jag kunde inte stå eller gå mer än max tre minuter, det höll på i fleeeeera veckor.
Nästa gång vi får en unge har vi ju redan en unge, då kan jag inte ligga i två veckor och jag kan inte skippa att gå. Jag kan inte strunta i att sova men jag kan inte heller sova hela nätterna. Jag kan inte ägna all tid åt bebisen utan måste kunna vara med dottern oxå.
Jag förstår inte hur flerbarnsmammor klarar av det! Första tiden efter förlossningen när man har ont och inte kan sitta, springa och leka som förr... Hur tusan ska man kunna förklara det åt ett litet barn? :O "eeh, jo mamma sket ut en bebis och har ont mellan benen och i rumpan så du får leka själv" eller kanske "mamma kan inte, mamma har ont i rumpan.." Och hur ska man förklara varifrån blodet på golvet kommer från? När dottern föddes forsade det ut enorma mängder(enligt mig) blod i hela sängen och på golvet, en liten unge skulle ju bli livrädd om de skulle se sin mamma blöda så mycket. Men man kanske inte behöver förklara lika mycket åt en liten unge(ca 1,5 år)... Äh, blir jag gravid nu föds ungen i slutet av maj/början av juni och då har ju våra föräldrar och syskon snart semester så vi får säkert mycket hjälp... Det ska väl nog gå helt okej, är bara så nervös och rädd för tiden efteråt. Ont, blodigt och försök till att amma. Jag vet ju att vi klarar oss helt utan sömn i tre veckor så det är jag inte rädd för.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.