Nere

Jag har verkligen världens underbaraste man. Men de senaste två dagarna har han inte varit den hjälte som jag behöver.

Lillan har skrikit non-stop.

Allt är galet i hennes värld just nu.

Först började jag trappa ner på amningen (hon är 8 månader). Det gillar hon inte för att snutta är mysigt. Men det produceras ju inte lika mycket och det tar tid innan det "fylls på" i brösten. Därför ska jag sluta.

Sen kom det tänder, hon fick feber och blev gnällig.

Plus en förkylning med världens hosta. Så hon har det lite jobbigt nu. Allt på en gång. Var inte meningen att det skulle bli så.

Men eftersom att det är så där med allt på en gång så är hon extra gnällig och skriker och gråter massor. Inget man gör hjälper och energin tryter.

Igår kväll bad jag maken att ta henne helt och hållet. DVS matning, blöjbyten, trösta och allt där emellan. Det gick jättebra. Jag ammade på kvällen (den enda amningen som är kvar) och hon somnade. Men vid 02.30 vaknade hon av en envis hostattack som inte gav sig. Sen blev hon jätteledsen och grät lääääänge. Vad gör då min make? Jo han går och lägger sig på soffan och sover för att komma undan. Det kändes lite fel.

Ingen hjälp eller så.

Idag på kvällen fick hon en liknande gråtattack. Ingen hjälp ikväll heller.

Jag förstår att han måste vara utvilad till jobbet. Men när ska han ta över dessa skrikkvällarna? Han ska vara pappaledig nästa år. Fast jag vet inte. Han får panik när lillan skriker som mest. Ibland tar hon i så att glasen vibrerar och det fixar han inte. Därför får jag alltid trösta vid gråtattacker.

Fick god lust att smälla till honom idag när han inte ens erbjöd sig att hjälpa till. Är det så svårt att fråga?

Okej. Nu har jag fått skriva av mig och det känns bättre.

Ska ta allt detta med honom imorgon när han är pigg.

Ursäkta för det gnälliga och säkert förvirrande inlägget.