NEJ, det känns bara så FEL!
Maddox · 2013-03-21 · 484 visningar
Den nionde juni förra året åkte jag och sambon iväg. Vi hämtade MIN hund. Stod länge och tittade på de två tikvalparna som fanns kvar, men det var ingen tvekan om saken! Den svartvita var min. Min fina, fina hund. Jag smälte, släppte nästan en glädjetår och det kändes alldeles perfekt. Betalade, lyfte upp henne, fick med avmaskningsmedel hem och sedan satte vi oss i bilen. Brrruuuummm.
Hem kom vi, till tösen som hade barnvakt av sambons mamma och syster, med MIN älskade hund, min Naala. MIN MIN MIN! Lägg märke till alla dessa "MIN" för det är just vad hon är, hon är MIN! Det är JAAAAG som var hemma med henne 24/7!
Tyvärr valde jag fel ras(Siberian Huskey/Labrador) vid fel tidpunkt. Men mina föräldrar erbjöd sig att ta hand om henne tills vi hade hus.
Mina föräldrar fick extra mycket jobb så de orkade inte med två hundar längre så min hund fick byta hem till sambons föräldrars.
Idag insåg jag att jag ALDRIG mera kommer få tillbaka min hund. MIN HUND! Jag vill ha MIN HUND!
Jag klarar inte av dethär. Jag betalade, jag valde, jag var med henne hela tiden, jag fick henne rumsren, jag lärde henne allt hon kan. Då är det väl ta mig tusan JAG som ska ha henne oxå? Visst?
Sambons pappa sa att de tar henne bara de få ha henne hela tiden. Javisst. Men... Eeh. NEJ!
MIN HUND, MIN JÄKLA HUND!
Jag klarar inte av dethär. Det kändes okej att ha henne vid mina föräldrars, kanske mest för att de inte lät Schäfrarna plågas ihjäl och jag har bara sett dem behandla hundar bra och inte proppat dem full med BULLAR och KAKOR.
Nej, dethär känns bara så fel.
Fy, jag tänker tjuta så bilen svämmar över av mina tårar sedan när jag ska hämta sambon från jobbet. Jag skiter blanka fan i vad folk tycker och tänker, det är MIN hund det gäller!
Förstår ni ens hur jäkla stolt jag är över allt jag lärt henne? Hur bra jag har fått henne? Hur duktig hon är? Naah, jag tvivlar. Det är första hunden som jag själv fått lära allt. Det är min första innehund. Min nya familjs första hund. Och hon ska allt tillbax hit. NU, DIREKT!
Jag lovar och svär på att jag sover resten av mitt liv på soffan med hunden, jag kommer dra ut på långpromenixar, springa med henne och vi ska ha ett hus NU. Jag gör allt för hunden(nej, tösen - sedan kommer hunden) och SNÄLLA, låt mig hinna få tillbaka min älskade, fina hund!
Det som blev droppen var helt klart när sambons syster tror att hundar som är ute har det dåligt. Hon sa att MIN hund har det mycket bättre hos dem än hos mina föräldrar - för att hon får vara inne där.
Men NEJ, det är inte sant. Så lycklig som jag såg henne vid mina föräldrars kommer jag nog aldrig att se henne igen. Jag önskar mina föräldrar hade haft mer tid så de skulle ha kunnat ha kvar henne - för alltid. Det kändes bra där, min hund var lycklig och njöt av allt. Lite rädd var hon ju en gång när ett lodjur kom promenixande i skogen men det var nog enda gången hon varit rädd eller ledsen där.
Som jag sa, det känns fel att ha henne vid sambons föräldrars, för det betyder att jag aldrig kommer få ha henne nära mig igen. Jag kommer aldrig få vara sur på henne, aldrig få bära henne, gå ut på långpromenix på kvällen när sambon kommit hem och tösen sover. Allt kommer bara att vara fel. Jag önskar jag får tillbaka min hund, för hon är min.
Hem kom vi, till tösen som hade barnvakt av sambons mamma och syster, med MIN älskade hund, min Naala. MIN MIN MIN! Lägg märke till alla dessa "MIN" för det är just vad hon är, hon är MIN! Det är JAAAAG som var hemma med henne 24/7!
Tyvärr valde jag fel ras(Siberian Huskey/Labrador) vid fel tidpunkt. Men mina föräldrar erbjöd sig att ta hand om henne tills vi hade hus.
Mina föräldrar fick extra mycket jobb så de orkade inte med två hundar längre så min hund fick byta hem till sambons föräldrars.
Idag insåg jag att jag ALDRIG mera kommer få tillbaka min hund. MIN HUND! Jag vill ha MIN HUND!
Jag klarar inte av dethär. Jag betalade, jag valde, jag var med henne hela tiden, jag fick henne rumsren, jag lärde henne allt hon kan. Då är det väl ta mig tusan JAG som ska ha henne oxå? Visst?
Sambons pappa sa att de tar henne bara de få ha henne hela tiden. Javisst. Men... Eeh. NEJ!
MIN HUND, MIN JÄKLA HUND!
Jag klarar inte av dethär. Det kändes okej att ha henne vid mina föräldrars, kanske mest för att de inte lät Schäfrarna plågas ihjäl och jag har bara sett dem behandla hundar bra och inte proppat dem full med BULLAR och KAKOR.
Nej, dethär känns bara så fel.
Fy, jag tänker tjuta så bilen svämmar över av mina tårar sedan när jag ska hämta sambon från jobbet. Jag skiter blanka fan i vad folk tycker och tänker, det är MIN hund det gäller!
Förstår ni ens hur jäkla stolt jag är över allt jag lärt henne? Hur bra jag har fått henne? Hur duktig hon är? Naah, jag tvivlar. Det är första hunden som jag själv fått lära allt. Det är min första innehund. Min nya familjs första hund. Och hon ska allt tillbax hit. NU, DIREKT!
Jag lovar och svär på att jag sover resten av mitt liv på soffan med hunden, jag kommer dra ut på långpromenixar, springa med henne och vi ska ha ett hus NU. Jag gör allt för hunden(nej, tösen - sedan kommer hunden) och SNÄLLA, låt mig hinna få tillbaka min älskade, fina hund!
Det som blev droppen var helt klart när sambons syster tror att hundar som är ute har det dåligt. Hon sa att MIN hund har det mycket bättre hos dem än hos mina föräldrar - för att hon får vara inne där.
Men NEJ, det är inte sant. Så lycklig som jag såg henne vid mina föräldrars kommer jag nog aldrig att se henne igen. Jag önskar mina föräldrar hade haft mer tid så de skulle ha kunnat ha kvar henne - för alltid. Det kändes bra där, min hund var lycklig och njöt av allt. Lite rädd var hon ju en gång när ett lodjur kom promenixande i skogen men det var nog enda gången hon varit rädd eller ledsen där.
Som jag sa, det känns fel att ha henne vid sambons föräldrars, för det betyder att jag aldrig kommer få ha henne nära mig igen. Jag kommer aldrig få vara sur på henne, aldrig få bära henne, gå ut på långpromenix på kvällen när sambon kommit hem och tösen sover. Allt kommer bara att vara fel. Jag önskar jag får tillbaka min hund, för hon är min.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.