Nattbikt.

Sjukt jobbigt just nu och vet inte vart jag ska vända mig.

Var meningen jag skulle bett om kurator idag ju, men det hände ju såklart inte. Fegade ur och trodde barnmorskan skulle tro jag är psykfall. Eller kanske inte. Men genomskåda mig.

Här sitter jag med ringar under rödsprängda ögon och säger att allting är bra, jaahaadå, pappan är så glad över det här. Bara bra nyheter blablabla. Då kan man helt plötsligt inte be om kurator ju.

Klockan är halv ett. Jag ska till vårdcentralen imorgon och ta blodprov. Sedan jobba. Så borde sova, men jag vågar inte släcka lampan.

Kvällen är alltid värst. Så fort jag stänger rummet till min dörr brister det. Oftast lyckas jag hålla det till tårar som vägrar ta slut, men ljudlöst. Släcker jag lampan. Då kan jag inte vara tyst längre.

Jag vill inte vara ensam i det här. Han var så glad och exalterad. Jag ville att han skulle vara del av allt. Med till barnmorskan, med till första ultraljudet. Känna "min" känsla, käka mina cravings, känns första sparkarna och se magen växa. Att se hans barn växa i mig.

Men det verkar aldrig bli som man tänkt sig.