Natt på akuten, usch och blä.

Usch, igår var ingen rolig dag. Var på jobbet från tidig morgon, jobbar som kock, och höll igång ganska hårt hela dagen. När jag slutade och det var dags att gå hem hade jag en konstig känsla i magen. Lite ont, men mest oroligt liksom...

Väl hemma så var det dom vanliga bestyren med middag och lite tvätt och sånt. Hade fortfarande småont, men inget hysteriskt. Sen vid åttatiden, när vi hade ätit och jag gick på toa så var det som att någon vred på en kran, det bara började rinna ur mig. Blod, färskt, och mycket...

Bestämde mig för att åka in direkt, ville bara få bekräftat det jag räknade kallt med, samma resultat som dom två senaste gångerna, ett missfall. Gynakuten, kväll/natt, en enda läkare inne, hon är på akutoperation, flera patienter innan i väntsalen. Hemskt. Men hade min sambo med mig och han och en jättegullig sköterska övertalade mig till att stanna och vänta på gynekologen.

Flera timmar gick, jag tror att klockan var halv elva innan läkaren återvände till akuten och började ta patienter. Det sjuka var att alla som gick in före mig kom ut och var lättade, glada, hade fått goda nyheter. En kvinna kom ut och sade till sin väntande familj att dom hade hittat tvillingar! Där satt vi i väntrummet, jag och min sambo, och kände att livet var lite orättvist.

Jag var den sista patienten i kön när det var min tur, klockan var nästan ett och vid det här laget är jag sjukt trött och ledsen. Vi berättade läget för gynekologen, hon lyssnade medlidsamt, och förklarade allt jag redan visste om missfallsrisk och hur undersökningen går till. Jag klädde av mig och klättrade upp på stolen. Läkaren säger nästan direkt efter att hon börjat undersökningen att hon ser blödningen, det ligger en del kvar. Sen säger hon att livmoderhalsen är stängd!

Jag väntar ju bara på ultrat, väntar mig fortfarande det värsta, men när hon väl börjar att undersöka så syns det direkt att graviditeten ligger kvar! Runt och fint, som ett hönsägg, och med en liten liten räka med ett litet flimmer i. Då var jag tvungen att gråta lite.

Jag är jätteglad över att jag åkte in. Jätteglad över att jag bestämde mig för att vänta på läkaren. Jätteglad för att ha sett en hjärtaktivitet hos vår lilla "räka". Men inte fan är jag lugn. Inte på långa vägar, och jag fattar inte hur man ska förväntas att leva med den här oron så länge till. Jag kommer antagligen inte att känna mig trygg förräns ungen är ute... Och då finns det ju rätt mycket annat att oroa sig över. :)

Nu får jag försöka att hålla nerverna i styr till återbesöket nästa vecka. Fingers crossed för att det går vägen den här gången!

/k.

P.S. Tusen tack till Ylva, den fantastiska jourläkaren på gynakuten! Skönt att se att ni även får dela ut lite goda nyheter. Tack också till sköterskorna, cudos till er för att ni pallar! D.S.