När vi fick veta

att vi väntade barn och min kille sa att det "förändrar inget i hans liv" så blev jag väldigt frustrerad. Det är ju liksom vi som ska ha barn ihop.

Men nu förstår jag honom på ett sätt. Han har två sen innan. Det ända som händer i hans liv att han har två till att leva med ( ja han måste ju dras med mig med ), han har ett till namn att fylla på med på sitt bröst, han har lite mindre plats, han har en till att köpa kläder till, en till att tänka på...

och nu blev det ändå en del. men det förändrar ju inte så mycket i hans liv. det förändrar desto mer i mitt som inte hunnit gå ut skolan. men om jag kan gå och vara nygravid, trött och hormonsvängar så kan jag väl plugga, ordna barnvakt (om nu har får jobb) och älska vår bebis!

Han är ganska bra för mig även om han retar gallfeber på mig. Han både lugnar ner mig och aktiverar mig. Och det samma med jag åt han. Efter en vecka när vi träffats konstant(samtidigt som jag blev gravid) så kallade han mig sitt lugn. Det fick mig att bli alledes varm på insidan. Tycker verkligen om honom!