När vår son kom till världen.

På kvällen den nionde december stod jag och bakade en stor pepparkaksdeg (skulle baka med sambons familj dagen därpå). Sambon låg i sängen och skulle sova, han jobbar natt. Kände lite lätta värkar, men tänkte "det är väl bara förvärkar som vanligt". De gjorde inte alls ont och var helt oregelbundna. Runt klockan 00.00 så kom de helt plötsligt med två minuters mellanrum och började göra riktigt ont. Men jag antog att det bara var lite starkare förvärkar. En timme senare skulle sambon åka till jobbet och stunden när han skulle gå ut genom dörren började värkarna göra riktigt ont. Då ringde jag till förlossningen och hon föreslog en varm dusch och två alvedon. Alvedon hade jag redan tagit, det hade inte gjort någon skillnad alls. Men hon sade "är det riktiga värkar så brukar det ju ändå ta ett bra tag innan det är dags". Och jag tänkte att det är nog skönare att vara hemma än att vara på ett sjukhus. Så jag insisterade att pojkvännen skulle åka till jobbet. Jag provade att duscha, men det hjälpte inte ett dugg. Varje ny värk gjorde ondare än den förra. Jag klarade inte längre av att vara själv, men ville att sambon skulle hinna jobba klart. Då ringde jag mamma och bad henne komma. Och vilken lättnad det blev. Hon var en räddare i nöden. Masserade min rygg när värkarna var som värst, gjorde te, fyllde värmeflaskan m.m. Vid tvåtiden ringde jag sambon och frågade hur det gick, och om han hade någon aning om när han kommer hem. Runt tre fick jag till svar. Det var nog den längsta timmen jag varit med om! Kollade hela tiden på klockan, och när jag inte hade en värk gick jag till fönstret och kollade om han kommit. Om jag inte låg i soffan och kved så traskade jag fram och tillbaka i hela lägenheten för att få tiden att gå fortare. Men var tvungen att stanna till vid varje värk. Vid ett tillfälle stod jag lutad mot bänken i köket med riktigt rejäla värkar och då kom sambon äntligen hem! Strax efter tre var han hemma. Har nog aldrig varit så glad över att se honom. Han packade in bb-väskan i bilen och jag kämpade mig ner för trapporna. När vi skulle sätta oss i bilen kom svärmor. Hon delar ut tidningar där vi bor, så på det sättet fick hon veta att det var dags. Snacka om timing. Hehe. Egentligen hade jag lovat att höra av mig till alla när det var dags. Men jag hade så jävla ont, och orkade inte ens tänka. Så jag sket helt enkelt i det. Värkarna kom fortfarande med ca två minuters mellanrum, men blev allt mer intensiva. Jag satt på en handduk ifall att vattnet skulle gå. Det är ca 40 minuters resväg från oss till sjukhuset, och såklart hamnade vi efter en plogbil som vägrade dra in bladet så vi kunde åka om. DMen efter ett tag lyckades vi komma om. Har åkt den vägen många gånger, men det har aldrig tagit så lång tid. Egentligen tog det lika lång tid som det brukar, men det kändes som en evighet. Det var dessutom snöstorm, precis som det var när sambon föddes. Vid fyratiden någon gång var vi framme vid sjukhuset. Parkering hittade vi hyfsat fort, men biljettautomaten krånglade. Men vi lyckades få ut en biljett som räckte någon timme iallafall. När vi kom in fick vi ett rum, och jag fick lägga mig på sängen med två "band" på magen som läste av värkar och bebisens hjärtslag. Fick ligga så i tjugo minuter, sedan undersökte de hur mycket jag hade öppnat mig. Fyra centimeter öppen var jag. Bad om smärtstillande, och fick lustgas. Efter att ha haft värkar i flera timmar utan smärtstillande, så var lustgasen rena drömmen. Och om man andades för länge i den blev man helt borta i huvudet och kände knappt slutet på värken. Sambon var tvungen att gå och fixa en parkeringsbricka. Men jag var så inne i mitt, så jag märkte knappt att han var borta. Jag bad om ryggmärgsbedövning, men narkosläkaren va upptagen så jag fick tens så länge. Det funkade sådär. Ibland funkade det och ibland inte. Jag vägrade hålla i knappen som man trycker på när en värk kommer, så det fick sambon göra. Jag gick på toa jätte ofta, för det kom massor med slem. Och efter ett tag blev det lite blodblandat. Jag fick sedan något dropp inför eda:n. Sen kom äntligen narkosläkarn och jag var tvungen att sätta mig upp, rakryggad och sedan böja ner huvudet och slappna av i axlarna och sitta helt stilla. Jag kollade aldrig på sprutan, men sambon sa att den va enorm. Usch. Men innan han stack mig med den fick jag lokalbedövning. Så jag kände faktiskt inte ens sticket. Alla säger att eda:n gör så ont. Jag kände ingenting. Men det läskiga var att läkaren sa "nu måste du sitta helt still" när han skulle sticka, men precis innan han stack ryckte mitt ben till så hela jag hoppade till. Så läkaren fick återigen visa hur jag skulle sitta och där satt jag och var jätte rädd för att rycka till igen. Men som tur är lyckades jag sitta helt still. Fick sedan lägga mig ner, och efter ett tag började bedövningen värka. Jag är så jäkla glad att jag tog den! Fyfan vad mycket lättare det blev! Gjorde inte alls lika ont längre. Klart att det gjorde ont, men en stor del av smärtan försvann. Vid sjutiden var jag öppen sju centimeter. Så jag öppnade mig 1cm/timmen.. Fick mer ryggmärgsbedövning då den hade börjat släppa. Men sedan öppnade jag mig långsammare. När jag var fullt öppen så hade bebis inte kommit ner tillräckligt långt för att krysta. Detta var bland det smärtsammaste under hela förlossningen. Just när han var på väg ner, och de ville inte ge mig mer eda för att det snart va dags, det gjorde fruktansvärt ont. De bad mig att ställa mig vid ett gåbord, så han skulle komma ner snabbare. Jag stod där med lustgasen och skrek i masken, medan sambon stod och masserade mig på ryggen. Han var ett enormt stöd! Vattnet gick när jag stod vid gåbordet och det var grönaktigt, alltså hade sonen bajsat i fostervattenprov. Jag sade till barnmorskan att det är dags när som helst och att jag inte klarar mer. Kände ett sånt tryck nedåt, och kände mig extremt bajsnödig. Då sade hon "stå ut tjugo minuter till så undersöker jag dig sen". Jag väntade tjugo minuter, och då helt plötsligt sade hon "snart slutar mitt skift, så det är bättre att nästa barnmorska undersöker dig, hon kommer om en halvtimme". Jag blev skitarg (men visade det inte) hon hade ju sagt tjugo minuter, och nu skulle jag få vänta ännu längre! När den nya barnmorskan kom så undersökte hon mig, det var dags, och sedan gick allt jätte fort. Det kom in flera barnmorskor, och de lyfte upp mina ben på såna där som håller upp benen. Och nu var det dags att krysta. Det brände något otroligt, kändes som jag skulle spricka sönder totalt. Ett sånt extremt tryck nedåt! Det gjorde fruktansvärt ont och jag ville bara att det skulle vara över. Jag ville trycka på hela tiden, men då sade de att jag bara får trycka när jag får en värk. Men det gjorde så ont att det va svårt att urskilja värkarna. Jag skrek i lustgasmasken och tröck på när jag trodde att det kom en värk. Och helt plötsligt var han ute, vår perfekta lille son, med navelsträngen ett löst varv runt halsen. Under hela förlossningen hade jag inte kunnat fällt en enda tår för att det gjorde så ont, jag försökte, men det kom inga tårar. Men när han var ute, då grät jag av lättnad och glädje. Eftersom lillen hade bajsat i fostervattnet, så de gjorde några extra tester på honom. Han var även lite stressad/uppspelt efter förlossningen, tog en liten stund innan han kom igång och började skrika. Men allt var jättebra med honom. Nästan direkt efter han kommit frågade jag "bajsade jag på mig? Sprack jag?" Hon sa att det behövdes sys litegrann och som svar på bajsfrågan fick jag "det gör alla". Men det onda var inte över än. Jag var tvungen att trycka ut moderkakan också, det gjorde ont, men såklart inte alls lika ont som att föda min son. Därefter var de tvugna att sy mig med några stygn. Och det kändes som att det tog evigheter. Först sprayade hon med någon bedövningsspray och sedan började hon sy. Hon sa att det behövdes 1 stygn inuti och några utanpå (hade fått som ett skrapsår utanpå som egentligen inte behövde sys men hon gjorde det för att det skulle läka snabbare). Trots att det inte var mycket som skulle sys så tog det sååå lång tid! Och riktigt obehagligt, precis fött bar å så ska de vara där å "pilla". Sedan tröck de flera gånger på min mage, så blodet sprutade ut. Låter hemskt, men det var verkligen så. Jag tänkte "är det aldrig över, först sonen, sen moderkakan, sen sys och sedan bli tryckt på magen, det tar aldrig slut". Det gjorde riktigt ont när de tröck. Jag kände mig så stark, så stolt över mig själv, att jag hade klarat av det. Det var en smärtsam, men ändå helt otrolig upplevelse. Just för stunden tänkte jag, aldrig mer. Men redan nästa dag när jag låg och tittade på vår fina son, då tänkte jag att jag skulle göra om det tusen gånger för honom. Men om jag ska vara helt ärlig, så trodde jag att det skulle vara värre.

När de var "färdiga med mig" och hade kollat över sonen så fick sambon/pappa lära sig att byta blöja, så han fick sätta på första blöjan. Sedan kom de in med en bricka med mackor osv. Jag kunde knappt få i mig något. Mös mest med William och försökte dricka lite. Efter en stund kom de och sa att det var dags att förflytta oss till bb. Jag fick lite panik och sa "ska jag gå dig?". Jag hade väldigt ont. Men som tur var skulle jag inte det, hon hämtade en rullstol. När jag satte mig fick jag vår nyckläckta bebis i famnen och rullades mot bb.
Den tionde december klockan 14.44 kom vår guldklimp äntligen till världen, han vägde 3495 g och var 51 cm lång (lika lång som pappa var när han föddes). Huvudomfånget var 33,5 cm. Så ungefär 15 timmar tog det från första riktiga värken. Jag hade en ganska snabb och bra förlossning enligt mig. Och nu har vi äntligen vår fina son som vi gått och väntat på i över nio månader. Han kom i v 41 (40+0) Vi är en familj, och vi är så lyckliga!

Tiden på bb var hemsk! Efter förlossningen hade jag ju inte sovit på hela natten och hela dagen. Men på kvällen utan förvarning kommer en barnmorska in och ska trycka på magen så det kommer mer blod. Blod i hela sängen, jag var hungrig och trött. Fick väl säkert någon macka eller något. För övrigt så fick sambon komma med matlådor varje dag då maten på sjukhuset var hemsk. De gjorde de vanliga undersökningarna på sonen och 2 dagar efter han kom skulle vi få åka hem. MEN, de glömde bort oss. De sa till oss att vänta på rummet på barnläkaren. Efter någon timme gick jag och frågade och de sa bara "barnläkaren kommer snart". Men efter några fler timmar frågade jag igen och då hade barnläkaren missat oss... Men som tur är lyckades vi få tag i barnläkaren som kom och gjorde de sista kollerna på William innan vi fick åka hem. Så den 12 december åkte vi hem.