Någon annan som har dålig relation med sina föräldrar?

Jag är gravid och har ett bra liv. Men det finns och kommer alltid finnas ett tomrum efter de som egentligen skall stå mig närmast:

Mamma och pappa.

På grund av psykiska problem inom familjen och en tuff barndom innehållandes psykisk och fysisk misshandel så valde jag som 16 åring att flytta hemifrån. Detta är både det värsta och det bästa jag någonsin gjort.

Jag har försökt sedan dess att på något sätt ha en relation med dom. Det finns ju inga andra som kan vara mina föräldrar. Men det går inte. Dom lever i en annan värld. Dom tror att folk vill dom illa och ibland tror dom att jag vill lika så. Dem handlar på ett sätt som gör så ont, så förbannat ont.

Efter senaste händelsen har jag valt att bryta kontakten helt. Inte svara på samtal som kommer helt plötsligt efter tio månaders tystnad. Jag anser att det var nödvändigt för mig att ta detta beslutet, då de påverkar mitt välbefinnande. Och det går inte....speciellt inte när jag själv ska bli en mamma.

Detta beslut har varit förvånansvärt lätt att hantera. Mycket lättare än vad jag trodde. Behövde nog bara bestämma mig på riktigt att jag bestämmer över mitt eget välbefinnande.

Men nu får jag skuldkänslor. Min mamma älskar barn, min pappa likaså. De har inget socialt nätverk, på egen begärna iof. Men deras liv är så tragiskt och jag känner sån skuld i att jag inte vill att de ska få träffa sitt barnbarn. Det handlar inte om att jag på något sätt vill bestraffa dem. Det handlar om att jag MÅSTE vara en stabil förälder och jag vet att jag inte är det när dom finns i mitt liv

Finns det någon/några andra i samma situation? Hur valde ni att göra? Känns så tragiskt alltihop.