Nä, det gick över...

Igår natt satt jag och klockade värkar och kände mig alldeles upprymd över att det kanske var dags snart att åka in till BB. De kom med bara några minuters mellanrum, som tätast var det 3 minuter emellan. Jag väckte min sambo efter ett tag som låg och sov på min arm och berättade med tårar i ögonen att det kanske är dags. Vi fick ett fnitteranfall innan vi blev avbrutna av en ny värk.

Trots värkarna så tyckte jag att vi skulle lägga oss och sova, för om det verkligen var på gång så skulle jag bli väckt snart eller inte kunna sova alls.

Men jag somnade... och jag sov hela natten. På morgonen kände jag en liiiten liten värk, men sen inget mer. Värkarna var borta.

Vilken besvikelse!!

Idag har jag gått runt på museum och sprungit i trappor, men det enda som gör ont är bäckenet.

Kom igen nu bebisen!