Mycket känslor
Teilani · 2012-02-13 · 588 visningar
9 månader, så länge har vi försökt och ingen mage, det känns jobbigt. Förra veckan berättade jag för ett par klasskamrater att vi försöker bli gravida och även om mitt missfall. Det kändes rätt bra att berätta, känns som om jag inte har någon att prata med, men det är ju för att vi inte berättat för någon att vi försöker bli gravida. Varför inte då? För att jag inte vill att människor runt mig ska gissa varje gång de träffar mig, är hon gravid nu? Jag vill inte ha frågor om hur det går, för det går ju dåligt och det vill jag inte prata om egentligen.
Men det sätter sig ju lite i huvudet när man hållt på en stund. I början är man rätt nöjd med att det inte tog sig på första försöket utan man får lite tid att förbereda sig på att vi ska försöka bli gravida. Sedan kan man klart känna att vad bra att vi får tid att verkligen längta efter en bebis, den blir ju mer och mer önskad för varje månad som går. Men nu börjar tankarna på att det kanske inte kommer att gå alls komma igång på allvar.
Vad ska vi göra då? Prata med barnmorska? Göra utredningar? Hur lång tid tar det? Kommer de att stickas mycket? Tänk om de hittar nåt som gör att vi inte kan få barn tillsammans. Det finns ju mycket som kan vara galet som inte går att avhjälpa alls. Vill vi ha barn så gärna att vi ska fundera på att adoptera i så fall?
Det är svårt att sätta ord på de känslor som bubblar i en när man kommer in i ett stim av dessa tankar. Lite besviken, lite ledsen, rätt orolig. Jag känner mig också lite misslyckad, som om det skulle vara mitt fel att det inte blir nåt. Men det är ju inget jag styr över i så fall.
Irriterad känner jag mig också, mest på mig själv att jag inte bara kan slappna av och vänta tålmodigt utan måste nojja över det. Irriterad för att det inte finns fler än 12 tillfällen att prova på ett år, förutsatt att jag har alla ägglossningar som jag ska.
Senaste ägglossningen var i helgen och nu är de bara att vänta och se hur det gick, jag försöker så klart att inte tänka för mycket på det, men det är liksom svårt att släppa helt...
Ha det fint ute i cyberrymden!
Men det sätter sig ju lite i huvudet när man hållt på en stund. I början är man rätt nöjd med att det inte tog sig på första försöket utan man får lite tid att förbereda sig på att vi ska försöka bli gravida. Sedan kan man klart känna att vad bra att vi får tid att verkligen längta efter en bebis, den blir ju mer och mer önskad för varje månad som går. Men nu börjar tankarna på att det kanske inte kommer att gå alls komma igång på allvar.
Vad ska vi göra då? Prata med barnmorska? Göra utredningar? Hur lång tid tar det? Kommer de att stickas mycket? Tänk om de hittar nåt som gör att vi inte kan få barn tillsammans. Det finns ju mycket som kan vara galet som inte går att avhjälpa alls. Vill vi ha barn så gärna att vi ska fundera på att adoptera i så fall?
Det är svårt att sätta ord på de känslor som bubblar i en när man kommer in i ett stim av dessa tankar. Lite besviken, lite ledsen, rätt orolig. Jag känner mig också lite misslyckad, som om det skulle vara mitt fel att det inte blir nåt. Men det är ju inget jag styr över i så fall.
Irriterad känner jag mig också, mest på mig själv att jag inte bara kan slappna av och vänta tålmodigt utan måste nojja över det. Irriterad för att det inte finns fler än 12 tillfällen att prova på ett år, förutsatt att jag har alla ägglossningar som jag ska.
Senaste ägglossningen var i helgen och nu är de bara att vänta och se hur det gick, jag försöker så klart att inte tänka för mycket på det, men det är liksom svårt att släppa helt...
Ha det fint ute i cyberrymden!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.