Mittemellan tankar

Humöret är lite mittemellan just nu. Av många orsaker. Det där med självpepp är oerhört svårt samtidigt som kroppen mår skrutt. Zombie idag med men ska iaf iväg till kontoret tänkte jag. Dock knappt sovit något och värken intensifierades i natt så jag fick kravla upp och ta starkpiller, de där som var big no no under graviditeten (morfinpreparat :P ). Men nu kan jag ju ta dem, även om jag är såsig i skallen dagen efter. Men jag skriker inte av smärtan i skuldra och knä åtminstone.

Annars är jag mest orolig och ledsen för min man. Det är skit på hans jobb och just nu kallar han det "helveteshålet". Svårt att peppa honom när jag knappt tar mig ur sängen själv, känner mig som en ganska dålig fru. Förra våren stressade han ihjäl sig och till slut gled vi i sär för min ork räckte inte till oss båda här hemma. Men sedan åkte vi bort i september, en liten semester, hittade tillbaka, och därefter dog hans pappa. Det om något krävde ork och stabilitet. Lyckligtvis orkade jag då, trots att jag var sängliggande hela november.

Hjälpte honom i helgen att uppdatera sin CV och sådant och han har redan två intervjuer med rekryterare inbokade. Alltid bra för självförtroendet tror jag, så han känner att han fortfarande är värd något. Han hade ju verkligen hoppats på årets löneförhandling på jobbet men istället bytte jobbet lönepolicy så det inte längre var någon förhandling alls. Utan högre lön är chansen till lånelöfte och större hem minimal.Och egentligen skulle vi behöva fräscha upp den här tvåan lite mer också, vi renoverade och hade oss när vi flyttade in - för sju år sedan - men vardagsrummet struntade vi i, och nu när katterna har slitit lite mer... tja det behövs fixas helt enkelt, de har rivit sönder tapeten i sovrummet också så om vi vill få ut en skälig summa gäller det ju att lägenheten ser fräsch ut.

Tycker hur som helst synd om min man. Han förtjänar så mycket mer kredd än han får. Han har alltid ställt upp för företaget, i ur och skur. När det gällde flytt av servrar, byte av kontor, planering av nytt serverrum - allt sådant har han fixat - själv. När andra varit ute för sent med beställningar (han är data/serveransvarig, ansvarig för inköpen också) har han till och med åkt in på röda dagar för att fixa saker - så allt ska flyta på. Han är borta 13 timmar om dagen och sedan nu detta med både hans pappas död och förlusten av ärtan, och så lite mer skit på jobbet... Jag förstår att han inte orkar. Hade jag råd skulle jag säga åt honom att bara gå hem, ta ledigt ett par veckor och så skicka honom någonstans där han får hitta ny kraft.

Fast jag är ju inte miljonär direkt. Sjuklig fattilapp. Så det enda jag kan göra är krama honom och fortsätta förklara för honom hur bra han är. Att han är bäst och finast i världen. Det känns inte som om det räcker. Men det är allt jag kan ge.

Mitt hjärta, mitt ljus, utan honom skulle jag inte orka ge något alls. För det här livet med sjukdom, praktikplats, jobbletande, hotet om utförsäkran och barnlöshet - det är inte direkt uppiggande. Har nästan helt lagt ned allt som gör mig glad - speciellt fotograferandet - för jag har varken ork eller tid. En hobbyfotograf som inte ens plockar fram kameran en gång i veckan tappar gnistan. En naturfotograf som inte ens kommer ut i skogen varje helg tappar också gnistan. En sjukling som mer eller mindre var sängliggande i tre månader blev inte friskare eller piggare av det.

Oj så mycket gnäll och svammel och tråkigheter. Förstår om ingen läser min dagbok egentligen. Nu ska jag försöka prata förstånd med illamåendet och yrseln och se till att jag kommer iväg framåt lunch så jag åtminstone inte behöver ha ångest idag över högarna på kontoret som inte blivit fixade i januari och februari - som de skulle ha blivit...