Mitt missfall - kanske du varit med om liknande?
Mam90 · 2011-12-06 · 1 515 visningar
Tänkte berätta om hur min sommar blev i år, vi hade en tro om att det skulle bli en spännande och annorlunda sommar, och annorlunda blev den och jag hoppas jag slipper uppleva det igen.
Jag va i v. 13+2 då vi var hos läkaren på mödravården för samtal om kommande sprutor jag skulle behöva ta. Jag har under 3 ggr i mitt liv haft misstänkta proppar i mitt högra ben och eftersom att risken ökar under en graviditet så skulle jag i förebyggande syfte ta en spruta med blodförtunnande varje dag tom 6 veckor efter förlossning.
Det var när vårt samtalt var avslutat som hon i all hast frågade om vi ville att hon skulle ta en titt när vi ändå var där, och det ville vi absolut. Det hade redan blivit svårt att dölja magen då jag fick gå i min sambos kläder för att inte bli avslöjad.
Läkaren tyckte att magen var väldigt stor och förvånad över dess storlek, kanske döljde det sig två knytten där inne?
Hon gjorde för ett vanligt ul men ville se tydligare och gick över till ett vul. Och där var vårt lilla knytte, så fint! Hon började guida oss bland kroppsdelar och sa att allt såg jätte fint ut, tårarna började komma då man insåg att det faktiskt var på riktigt! Men innan hon avslutar säger hon att hon vill se ett tickande hjärta innan hon är nöjd. Va? Hjärtslagen borde väl vara det första man tittar efter?
Pulsen ökar då hon letar och letar och berättar att det ibland kan vara svårt å se ifall barnet sover och då har lägre puls. Hon säger också att det kommer göra nya ultraljud tills de hittar det tickande hjärtat. Hon ber därför oss att komma ut till akuten om 2 dagar för att kolla igen, då had hon nämligen jour och där fanns också bättre apparater.
Vi går där ifrån och känner båda två att vi absolut inte kan vänta två dagar med att få svar på om vårt barn lever eller inte!
Dagen efter åker vi ut till akuten, vi kommer dit vid 17.00 och de som brukar vara på akuten vet att det brukar ta tid.
Vi blir slussade till gynrummet och får träffa världens mest inkompetenta läkare, han kommer in i rummet utan att presentera sig frågar varför vi är där och ber mig att klä av mig. Vi får nästan titta på hans namnskylt för att se så han verkligen är läkare...
Upp i gynstolen och blir undersökt med ett nytt vul. För det första så har läkaren skärmen så att vi inte kan se och det tar (MAX) 2 minuter efter att han påbörjat undersökningen tills han säger : här finns inget hjärta så du kan klä på dig igen! Vill du bli inlagd med en gång?
VÄNTA här lite nu.......
Han har precis berättat för oss att vår framtid vi har inplanerad inte blir av, han har precis berättat att jag har ett dött litet foster i magen och att vi inte kommer få ett barn som vi i 3 månader gått och hoppats på. Och detta säger han kyligt med en mening :"här finns inget hjärta"
Okej, du får säkert göra detta varje dag i ditt yrke men för oss är detta första gången, var är ömheten, ursäkten, klappen på axeln? Vart är det du borde göra för att bara göra det liiiiite lättare för oss att få detta beskedet?
18.00 är jag inlagd på gynavd. och får de första tabletterna, då har det alltså tagit en timme sen vi kom in...
Man ska tydligen vänta 6 timmar tills tabletterna börjar göra sitt, sen ska man börja blöda och få åka hem. Efter 6 timmar hade det inte hänt något mer än att både jag och min sambo gråtit ut alla tårar som fanns...
Man gav mig en till dos, vilket man tydligen inte ska behöva... 6 timmar senare, inget har hänt. Man ger mig då beskedet att jag ska fasta för att det blir skrapning tidigt morgonen efter.
Skönt kunde jag ändå känna, då slipper man se när fostret kommer och landar i bindan...
Tidigt, tidigt nästa morgon vaknar jag i en stor pöl med blod, bra säger dom och skickar hem mig.
I 6 veckor går jag hemma med blödningar, yrsel smärtor i magen och en känsla av att det är något som inte stämmer... Varje samtal till sjukhuset resulterade i att de "är normalt och fortsätt att vila".
Till slut trillar jag ihop och vi kommer in till akuten där de gör ett vul och inser då att hela fostret är kvar... HELA!!!!
Det blev en akut skrapning och när jag vaknar igen efetr narkosen så får jag beskedet om att det hade tagit väldigt lång tid för att moderkakan hade satt sig fast i musklerna. Jag fick också besked om att det fanns rester kvar men pga infektionsrisken så ville man inte göra en skrapning igen utan jag skulle avvakta.
Efter skrapningen mådde jag fortfarande inte så bra och fick till slut komma in till akuten igen, då visade det sig att livmodern var inflammerad...
Ja... vad ska man säga?
Idag i skrivande stund är jag i v.9+6 och har en ständig oro om att det inte är som det ska i magen... Jag vill kunna njuta och vara glad men det är så svårt.
Är det någon som varit med om liknande? Hur gjore ni för att stå ut med oron?
Jag va i v. 13+2 då vi var hos läkaren på mödravården för samtal om kommande sprutor jag skulle behöva ta. Jag har under 3 ggr i mitt liv haft misstänkta proppar i mitt högra ben och eftersom att risken ökar under en graviditet så skulle jag i förebyggande syfte ta en spruta med blodförtunnande varje dag tom 6 veckor efter förlossning.
Det var när vårt samtalt var avslutat som hon i all hast frågade om vi ville att hon skulle ta en titt när vi ändå var där, och det ville vi absolut. Det hade redan blivit svårt att dölja magen då jag fick gå i min sambos kläder för att inte bli avslöjad.
Läkaren tyckte att magen var väldigt stor och förvånad över dess storlek, kanske döljde det sig två knytten där inne?
Hon gjorde för ett vanligt ul men ville se tydligare och gick över till ett vul. Och där var vårt lilla knytte, så fint! Hon började guida oss bland kroppsdelar och sa att allt såg jätte fint ut, tårarna började komma då man insåg att det faktiskt var på riktigt! Men innan hon avslutar säger hon att hon vill se ett tickande hjärta innan hon är nöjd. Va? Hjärtslagen borde väl vara det första man tittar efter?
Pulsen ökar då hon letar och letar och berättar att det ibland kan vara svårt å se ifall barnet sover och då har lägre puls. Hon säger också att det kommer göra nya ultraljud tills de hittar det tickande hjärtat. Hon ber därför oss att komma ut till akuten om 2 dagar för att kolla igen, då had hon nämligen jour och där fanns också bättre apparater.
Vi går där ifrån och känner båda två att vi absolut inte kan vänta två dagar med att få svar på om vårt barn lever eller inte!
Dagen efter åker vi ut till akuten, vi kommer dit vid 17.00 och de som brukar vara på akuten vet att det brukar ta tid.
Vi blir slussade till gynrummet och får träffa världens mest inkompetenta läkare, han kommer in i rummet utan att presentera sig frågar varför vi är där och ber mig att klä av mig. Vi får nästan titta på hans namnskylt för att se så han verkligen är läkare...
Upp i gynstolen och blir undersökt med ett nytt vul. För det första så har läkaren skärmen så att vi inte kan se och det tar (MAX) 2 minuter efter att han påbörjat undersökningen tills han säger : här finns inget hjärta så du kan klä på dig igen! Vill du bli inlagd med en gång?
VÄNTA här lite nu.......
Han har precis berättat för oss att vår framtid vi har inplanerad inte blir av, han har precis berättat att jag har ett dött litet foster i magen och att vi inte kommer få ett barn som vi i 3 månader gått och hoppats på. Och detta säger han kyligt med en mening :"här finns inget hjärta"
Okej, du får säkert göra detta varje dag i ditt yrke men för oss är detta första gången, var är ömheten, ursäkten, klappen på axeln? Vart är det du borde göra för att bara göra det liiiiite lättare för oss att få detta beskedet?
18.00 är jag inlagd på gynavd. och får de första tabletterna, då har det alltså tagit en timme sen vi kom in...
Man ska tydligen vänta 6 timmar tills tabletterna börjar göra sitt, sen ska man börja blöda och få åka hem. Efter 6 timmar hade det inte hänt något mer än att både jag och min sambo gråtit ut alla tårar som fanns...
Man gav mig en till dos, vilket man tydligen inte ska behöva... 6 timmar senare, inget har hänt. Man ger mig då beskedet att jag ska fasta för att det blir skrapning tidigt morgonen efter.
Skönt kunde jag ändå känna, då slipper man se när fostret kommer och landar i bindan...
Tidigt, tidigt nästa morgon vaknar jag i en stor pöl med blod, bra säger dom och skickar hem mig.
I 6 veckor går jag hemma med blödningar, yrsel smärtor i magen och en känsla av att det är något som inte stämmer... Varje samtal till sjukhuset resulterade i att de "är normalt och fortsätt att vila".
Till slut trillar jag ihop och vi kommer in till akuten där de gör ett vul och inser då att hela fostret är kvar... HELA!!!!
Det blev en akut skrapning och när jag vaknar igen efetr narkosen så får jag beskedet om att det hade tagit väldigt lång tid för att moderkakan hade satt sig fast i musklerna. Jag fick också besked om att det fanns rester kvar men pga infektionsrisken så ville man inte göra en skrapning igen utan jag skulle avvakta.
Efter skrapningen mådde jag fortfarande inte så bra och fick till slut komma in till akuten igen, då visade det sig att livmodern var inflammerad...
Ja... vad ska man säga?
Idag i skrivande stund är jag i v.9+6 och har en ständig oro om att det inte är som det ska i magen... Jag vill kunna njuta och vara glad men det är så svårt.
Är det någon som varit med om liknande? Hur gjore ni för att stå ut med oron?
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.