Missfall (v.6+1)
Medlem · 2010-05-30 · 313 visningar
För 9 dagar sedan tog jag ett gravtest som visade starkt positivt och glädjen och lyckan var överväldigad, aldrig någonsin hade jag känt den känslan förut. Min man blev lika glad och vi var överlyckliga. Genast ringde vi MVC och fick tid, vi pratade mycket om det och tankarna yrde genom huvudet.
Vi som blev gravida på första försöket och nyligen hade gift oss kände att nu var livet på vår sida. Vi var samtidigt väl medvetna om riskerna men allt det kändes så overkligt att det skulle hända oss då vi är båda unga och friska, men den lyckan blev kortvarig....
2010-05-29 : Vaknade på morgonen helt som vanligt. Allt kändes bra, åt lite frukost och skulle sedan gå på toaletten. När jag var färdig kunde jag till min största förskräckelse se att det hade kommit en hel den blod. Paniken kom och med dom alla tankar: TÄNK OM.... det skulle ha hänt något. Efter det sprang jag var tionde minut och kollade ifall det skulle sluta men nej. Genast började jag läsa på nätet om allt vad som heter missfall och graviditet. Även om jag kände att något var fel kunde jag ändå inte sluta hoppas på det bästa.
Sen var det full fart med min man till akuten som gav oss väldigt bra vård. Väl där kände jag mig lite lugnare men oron kom och gick i olika nivåer. När jag väl kom till gyn och blev undersökt och såg på ultraljudet att det inte fanns något där, jag såg även på läkarens min att det inte fanns något där. han tittade länge utan att hitta något alls :(
han försökte lugna mig med att det kunde vara så tidigt att det inte syntes även OM man borde kunna se "säcken". Och att vissa kan få blödningar som visar sig vara ofarliga. men till slut sa han att det verkar nog som ett missfall men att inget var säkert än. Innerst inne visste jag nog att det så var nog fallet, jag blödde rätt mycket och det var "slemmigt och lite klumpigt". Han var väldigt bra som pratade med oss ( min man var med hela tiden som ett otroligt stöd) om graviditet,blödningar och missfall. vi kände oss trygga i hans kunskap. han var väldigt lugn och berättade hur vanligt det är och att det inte är ett hinder för en ny graviditet. Jag hade förstås tusen frågor om allt och han gav alla svar jag ville ha, även min man frågade en massa som han funderade över.
När vi sedan skulle tacka för oss kunder jag inte längre hålla tårarna borta, det bara rann i floder längs med kinderna när jag rusade ut från gyn. väl i bilen stört grät jag som aldrig förr, har säkert inte gråtit så sedan jag var riktigt liten, allt var så overkligt, jag kunde inte fatta att "det" var borta. All glädje som vi hade känt hade förvandlats till den största mardröm man kan tänka sig. vi satt där på parkeringen säkert en timme och grät,kramades,pratade, tröstade och grät ännu mer. Tårarna har runnit hela dagen, allt har rasat samman, man funderar och tänker. man vill inte fundera, man vill slå bort allt och tro att allt är bra, men inge kommer att bli som det var. Vi som hade det så bra, vi som just hade gift oss (för 3 veckor sen exakt denna dag) vi som hade blivit gravida på första försöket. vi kände verkligen att livet var på vår sida nu, men det grusades snabbt. Man hade redan börjat fundera på barnvagnar,ultraljud,första sparken,att få en stor fin rund mage,barnkläder, barnsängen,förlossningen ja verkligen allt med bebis och nu är man bara helt tom, som att allt bara runnit ur en och man bara sitter och stirrar i tomma intet på någonting som inte finns. Livet är verkligen en berg och dalbana.
Jag har ingen ork, ingen lust med något alls, jag gråter hela tiden, ibland lite och ibland i attacker. Det känns verkligen som att idag var dem absoluta värsta dagen i mitt liv. Den här dagen kommer jag aldrig att glömma hur mycket jag en vill att den inte ska existera. Man tänker på alla som har barn, el ska få och tänker : ingen annan av dom har säkert gått igenom det här. även fast många säkert har.
Jag kan inte sova även fast det är mitt i natten och min man sover tungt bredvid mig, han har varit fantastisk idag, varit så stark för min skull, tröstat mig och hållit om mig, lyssnat på mitt prat och mina funderingar. han är fantastisk. det är svårt för han också, han är också ledsen och det är tungt för oss båda. men vi har varann.
Läser här på nätet om allt som berör att försöka på nytt, även om jag just nu känner mig mest rädd över att det ska hända igen. jag vill så mycket bli gravid, det enda jag tänker på hela tiden. känslan att veta att man har något där som växer är så underbar.
att ta en dag i taget är no klokt just nu och hoppas att vår tur kommer. sorgen är enorm, inget som jag varit med om tidigare.
Det blev långt det här men skönt att få lätta sitt hjärta lite om någon orkar läsa allt detta. Om någon genomgått/går igenom samma sak, tveka inte att ta kontakt. skulle vara skönt att prata ut lite till med någon som vet hur det känns.
ta hand om er nu!
Vi som blev gravida på första försöket och nyligen hade gift oss kände att nu var livet på vår sida. Vi var samtidigt väl medvetna om riskerna men allt det kändes så overkligt att det skulle hända oss då vi är båda unga och friska, men den lyckan blev kortvarig....
2010-05-29 : Vaknade på morgonen helt som vanligt. Allt kändes bra, åt lite frukost och skulle sedan gå på toaletten. När jag var färdig kunde jag till min största förskräckelse se att det hade kommit en hel den blod. Paniken kom och med dom alla tankar: TÄNK OM.... det skulle ha hänt något. Efter det sprang jag var tionde minut och kollade ifall det skulle sluta men nej. Genast började jag läsa på nätet om allt vad som heter missfall och graviditet. Även om jag kände att något var fel kunde jag ändå inte sluta hoppas på det bästa.
Sen var det full fart med min man till akuten som gav oss väldigt bra vård. Väl där kände jag mig lite lugnare men oron kom och gick i olika nivåer. När jag väl kom till gyn och blev undersökt och såg på ultraljudet att det inte fanns något där, jag såg även på läkarens min att det inte fanns något där. han tittade länge utan att hitta något alls :(
han försökte lugna mig med att det kunde vara så tidigt att det inte syntes även OM man borde kunna se "säcken". Och att vissa kan få blödningar som visar sig vara ofarliga. men till slut sa han att det verkar nog som ett missfall men att inget var säkert än. Innerst inne visste jag nog att det så var nog fallet, jag blödde rätt mycket och det var "slemmigt och lite klumpigt". Han var väldigt bra som pratade med oss ( min man var med hela tiden som ett otroligt stöd) om graviditet,blödningar och missfall. vi kände oss trygga i hans kunskap. han var väldigt lugn och berättade hur vanligt det är och att det inte är ett hinder för en ny graviditet. Jag hade förstås tusen frågor om allt och han gav alla svar jag ville ha, även min man frågade en massa som han funderade över.
När vi sedan skulle tacka för oss kunder jag inte längre hålla tårarna borta, det bara rann i floder längs med kinderna när jag rusade ut från gyn. väl i bilen stört grät jag som aldrig förr, har säkert inte gråtit så sedan jag var riktigt liten, allt var så overkligt, jag kunde inte fatta att "det" var borta. All glädje som vi hade känt hade förvandlats till den största mardröm man kan tänka sig. vi satt där på parkeringen säkert en timme och grät,kramades,pratade, tröstade och grät ännu mer. Tårarna har runnit hela dagen, allt har rasat samman, man funderar och tänker. man vill inte fundera, man vill slå bort allt och tro att allt är bra, men inge kommer att bli som det var. Vi som hade det så bra, vi som just hade gift oss (för 3 veckor sen exakt denna dag) vi som hade blivit gravida på första försöket. vi kände verkligen att livet var på vår sida nu, men det grusades snabbt. Man hade redan börjat fundera på barnvagnar,ultraljud,första sparken,att få en stor fin rund mage,barnkläder, barnsängen,förlossningen ja verkligen allt med bebis och nu är man bara helt tom, som att allt bara runnit ur en och man bara sitter och stirrar i tomma intet på någonting som inte finns. Livet är verkligen en berg och dalbana.
Jag har ingen ork, ingen lust med något alls, jag gråter hela tiden, ibland lite och ibland i attacker. Det känns verkligen som att idag var dem absoluta värsta dagen i mitt liv. Den här dagen kommer jag aldrig att glömma hur mycket jag en vill att den inte ska existera. Man tänker på alla som har barn, el ska få och tänker : ingen annan av dom har säkert gått igenom det här. även fast många säkert har.
Jag kan inte sova även fast det är mitt i natten och min man sover tungt bredvid mig, han har varit fantastisk idag, varit så stark för min skull, tröstat mig och hållit om mig, lyssnat på mitt prat och mina funderingar. han är fantastisk. det är svårt för han också, han är också ledsen och det är tungt för oss båda. men vi har varann.
Läser här på nätet om allt som berör att försöka på nytt, även om jag just nu känner mig mest rädd över att det ska hända igen. jag vill så mycket bli gravid, det enda jag tänker på hela tiden. känslan att veta att man har något där som växer är så underbar.
att ta en dag i taget är no klokt just nu och hoppas att vår tur kommer. sorgen är enorm, inget som jag varit med om tidigare.
Det blev långt det här men skönt att få lätta sitt hjärta lite om någon orkar läsa allt detta. Om någon genomgått/går igenom samma sak, tveka inte att ta kontakt. skulle vara skönt att prata ut lite till med någon som vet hur det känns.
ta hand om er nu!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.