Missfall - tänkte berätta vad som hände

Jag var i vecka 8 (7+4), jag hade två veckor tidigare fått en rosaröd blandning. Jag fick panik och blev orolig. Jag ringde barnmorskan och berätta om vad som hade hänt. Då säger hon - Ja, då kan det vara missfall på gång.

Jahapp, är det så en kvinna tröstar en person som är orolig och första gången som hon är gravid?

Jag börjar gråta och lägger på. Sambon tröstar mig med att det säkert inte är något. Dagen därpå ringer jag barnmorskemottagningen och hon lugnar ner mig och säger att det är väldigt vanligt att man blöder tidigt i graviditeten. Hon nämnde även att om det skulle göra ont och det skulle blöda mycket så kan det vara en missfall på gång. Men det hade jag inte, så jag slutade oroa mig.

En vecka senare börjar jag blöda, men den här gången var det rött. Det var som mens. Det började en fredag och höll sig till tisdagen. Det kändes som mens och jag hade även mensvärk. På tisdagen slutade det att blöda och jag blev lättat. Men under dagen som jag var på jobbet så kändes det som att något var fel. Jag ber min sambo sluta tidigare och hämtar upp mig. Han frågar hur jag mår i bilen och jag börjar gråta.

Väl hemma springer jag till toaletten och får då se en stor klump komma ut. Jag är så säker på att det är fostret som kommer ut och jag tårarna slutar inte att komma. Jag berättar för min sambo att bebis inte finns kvar i min mage, nu känns det tomt. Jag känner mig inte gravid längre. Jag gråter och han tröstar mig hela kvällen fram tills jag äntligen somnar.

Dagen därpå, på onsdagen när jag är på jobbet så kan jag inte koncentrera mig. Jag ringer gynakuten och lägger inte på förrän jag fått en tid (då jag var i vecka 8 tyckte barnmorskan att det var för tidigt att komma in på kontroll).

Hon ger mig en tid och vi åker båda in till akuten.

Jag får träffa två läkare, dem ställer frågor och sedan görs ett vul (vaginalt ultrajud). Jag ligger där och är jätte nervös och min sambo håller min hand. Den ena läkaren säger - Jag kan inte se att det ligger något där, det är tomt i livmodern. Jag låter detta smälta i säkert fem sekunder och sedan brister jag ut i gråt och kan inte sluta gråta. Läkaren beklagar det som hänt och jag klär på mig. De förklarar att det är vanligt att få missfall innan vecka 12-20. Samt att jag fått missfall någongång under vecka 5-6, då det i samband med vul gjordes ett graviditetstest som visade negativt.

Vi kommer ut från sjukhuset helt förstörda och bestämmer oss för att köra iväg någonstans. Väl hemma blir jag påmind om det som hänt och jag blir även tvugnen att ringa barnmorskemottagningen för att avboka mitt inskrivningmöte för att träffa min barnmorska. Som jag skulle ha fått träffa dagen efter på torsdagen.

Nu har det gått tre veckor sedan det hände och jag mår bättre. Jag kommer aldrig att glömma det här och det känns tungt och sorgligt. Men jag ser framåt...