Min längtan börjar bli väldigt jobbig..
Sandrews · 2014-11-08 · 320 visningar
Ganska ny medlem här, mest hängt inne på FL faktiskt, men på inrådan av en vän så blev jag även medlem här.
Idag är jag ledig. Sambon drog iväg med en kompis och kommer hem om någon timme igen, och jag tänkte att jag skulle passa på att skriva av mig lite här.
Vi är nu 29 år gamla, båda två. Nästa år blir vi 30. Inget jag ser fram emot alls. Det enda jag tänker hela tiden är: "Jag är snart 30.. och vad har jag åstadkommit här i livet"?
Nu är det så att jag egentligen åstadkommit ganska mkt. Men det finns ett stort tomt hål och inte blivit fyllt ännu, och ingenting känns komplett förrän det fylls.
Barnlängtan. Rädslan över att aldrig få uppleva hela den resan som det innebär med att skaffa barn. Vi har försökt nu i två år, och ingenting händer.
Jag och min sambo har vart tillsammans i 8 år nu. När vi hade vart tillsammans i ca 10 månader fick vi veta att jag var gravid. Tyvärr kände vi båda två då att vårt förhållande var såpass nytt, jag hade inget jobb då jag precis flyttat till honom och Göteborg, så det kändes inte "stabilt" att få ett barn då.. Något jag ångrar varenda minut i mitt liv nu.
För ca 3 år sen tog jag ur min p-stav som jag satte i vid aborten. Den satt i i nästan 5 år, men dom säger ju att den bara håller i 4 va? Men jag trodde att den funkade fortfarande eftersom min mens, som var regelbunden innan, inte hade kommit tillbaka.
Ett år senare sa vi att nu börjar vi försöka. Men min mens har fortfarande inte blivit regelbunden.
Jag är livrädd för PCOS, har fått för mig att det är just det jag har.
Kanske jätteenkelt att bara gå och kolla upp varför mensen uteblir osv, men jag är livrädd. Så himla rädd för att dom ska säga att vi inte kommer kunna få barn genom den "vanliga" vägen. Är livrädd för att jag aldrig kommer få gå med en bebismage i vädret.
Önskar så att man visste det här för 7 år sen. Då hade jag aldrig gjort aborten.. Aldrig någonsin. Då hade jag haft min lilla avkomma här hos mig nu, som redan hade gått i skolan nu. Tänk vad annorlunda ens liv hade sett ut :)
Alla mina vänner har sina bebisar nu också.. eller väntar på att dom ska komma ut. Det är inte många som känner till min längtan. Inte många som vet hur länge vi har försökt.. och det känns som att jag inte kan prata med någon om det.
Har försökt två ggr med två olika vänner.. BÅDA svarade "ååh, lider med dig, men kan du bevara en hemlis? Jag är gravid nu."
Jaha..?! Det fick ju mig att må mycket bättre.. ;)
Nej. Nu ska jag gaska upp mig, blir bara deppigare när jag tänker på det.
Jag ska ta mig i kragen på måndag och ringa för att be om en liten kontroll på mig själv. Väldigt svårt att pricka in ÄL när man aldrig vet när mensen kommer.
Det får bli steg ett. Kanske dom även då kan kolla om man har PCOS?
Och jag vill ha en kvinnlig läkare... hrm. Hoppas det går att få tag på!
Ha en trevlig helg!
Idag är jag ledig. Sambon drog iväg med en kompis och kommer hem om någon timme igen, och jag tänkte att jag skulle passa på att skriva av mig lite här.
Vi är nu 29 år gamla, båda två. Nästa år blir vi 30. Inget jag ser fram emot alls. Det enda jag tänker hela tiden är: "Jag är snart 30.. och vad har jag åstadkommit här i livet"?
Nu är det så att jag egentligen åstadkommit ganska mkt. Men det finns ett stort tomt hål och inte blivit fyllt ännu, och ingenting känns komplett förrän det fylls.
Barnlängtan. Rädslan över att aldrig få uppleva hela den resan som det innebär med att skaffa barn. Vi har försökt nu i två år, och ingenting händer.
Jag och min sambo har vart tillsammans i 8 år nu. När vi hade vart tillsammans i ca 10 månader fick vi veta att jag var gravid. Tyvärr kände vi båda två då att vårt förhållande var såpass nytt, jag hade inget jobb då jag precis flyttat till honom och Göteborg, så det kändes inte "stabilt" att få ett barn då.. Något jag ångrar varenda minut i mitt liv nu.
För ca 3 år sen tog jag ur min p-stav som jag satte i vid aborten. Den satt i i nästan 5 år, men dom säger ju att den bara håller i 4 va? Men jag trodde att den funkade fortfarande eftersom min mens, som var regelbunden innan, inte hade kommit tillbaka.
Ett år senare sa vi att nu börjar vi försöka. Men min mens har fortfarande inte blivit regelbunden.
Jag är livrädd för PCOS, har fått för mig att det är just det jag har.
Kanske jätteenkelt att bara gå och kolla upp varför mensen uteblir osv, men jag är livrädd. Så himla rädd för att dom ska säga att vi inte kommer kunna få barn genom den "vanliga" vägen. Är livrädd för att jag aldrig kommer få gå med en bebismage i vädret.
Önskar så att man visste det här för 7 år sen. Då hade jag aldrig gjort aborten.. Aldrig någonsin. Då hade jag haft min lilla avkomma här hos mig nu, som redan hade gått i skolan nu. Tänk vad annorlunda ens liv hade sett ut :)
Alla mina vänner har sina bebisar nu också.. eller väntar på att dom ska komma ut. Det är inte många som känner till min längtan. Inte många som vet hur länge vi har försökt.. och det känns som att jag inte kan prata med någon om det.
Har försökt två ggr med två olika vänner.. BÅDA svarade "ååh, lider med dig, men kan du bevara en hemlis? Jag är gravid nu."
Jaha..?! Det fick ju mig att må mycket bättre.. ;)
Nej. Nu ska jag gaska upp mig, blir bara deppigare när jag tänker på det.
Jag ska ta mig i kragen på måndag och ringa för att be om en liten kontroll på mig själv. Väldigt svårt att pricka in ÄL när man aldrig vet när mensen kommer.
Det får bli steg ett. Kanske dom även då kan kolla om man har PCOS?
Och jag vill ha en kvinnlig läkare... hrm. Hoppas det går att få tag på!
Ha en trevlig helg!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.