Min historia en del av den...
Mujjan · 2013-09-30 · 449 visningar
Jag känner att jag behöver få skriva av mig, utan att bli dömd eller misstrodd av någon/några och för att mina närmsta inte vet och inte skulle klara att läsa...
När jag var liten. 3 år gammal så förlorade jag min lillebror Alexander. Jag älskade verkligen honom och jag minns dagen som om de vore igår han gick bort.
Jag och Erik var i köket i vårt barndomshem. Vi stod som längst in i rummet vid fönstret för att ovanför hade vi mammas och pappas säng. Dem hade sagt att vad som än skulle vi stanna där nere och inte komma upp, men när fler och fler människor sprang in genom dörren och upp för trapporna blev vi såklart rädda. När vi kom upp var dem samlade runt sängen. En karl som jag tror jobbade med min pappa försökte göra hjärt och lung räddning på honom. Men blod och nå vitt sörga rann från hans mun och näsa och öronen också. Han föddes den 30 april 92 och dog den 15 juni 92. Jag minns dagen som att det hände igår och min mamma mår fortfarande inte bra efter det där. När mamma och pappa skiljdes så har han inte besökt graven sen dess.
Jag tror att detta gjorde mig lite avskuren. Jag blev alldeles tom och kall inombords och när mina syskon blev retade förvandlades jag till ett monster. Jag ville inte förlora en gång till!
Under hela min uppväxt och skolåren så blev jag mobbad, retad, slagen och misshandlad! När jag var kanske 8 eller 9 år gammal och min bror lekte i sandlådan och grabbarna kom och retade honom (min bror var väldigt känslig som liten och grät mycket) så ställde jag mig skyddande framför honom och sade "Ge er på någon i er egen storlek" och dem svarade att han var i deras storlek. Jag slog dem, sparkade och tryckte ner dem i sanden och fick dem att gråta. Många gånger hände detta och dem gav alltid igen efter skolan när alla lärare hade åkt hem. Tryckte ner mig i gruset och skrapade mig mot marken och sparkade och slog mig. Men jag grät aldrig. Jag var bättre än så! Vi försökte några gånger att prata med lärarna och med föräldrarna men dem erkände aldrig och sade att vi hade hittat på för att dom skulle få de jobbigt och det trodde ju deras föräldrar och skolfröken på, så allt vändes mot oss. Det lustiga var att lärarna såg aldrig dem slå mig, men alltid när jag sparkade och slogs på dom...
En hemsk sak som hände när jag gick i årskurs 1. Som många skulle tro inte kan hända! En karl stängde in mig i städskrubben vid min rektors kontor och våldförde sig på mig. Försökte pussa mig och smekte mig och försökte att våldta mig. Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt så tog jag mig ut och det var inga elever eller lärare där och jag tror vi hade rast. Sen i 3.an försökte denna karls syster att våldta mig. Jag var liten och vägde 20 kg och jag minns att jag låg på marken och hon hade dragit ner mina byxor och jag låg naken nertill. Jag var livrädd. Jag vet inte heller vad som hände där men det slutade med att hon skrek att jag skulle gå och det enda hon gjort var att smeka på mig och försökte också pussa mig och ja, kvinnor kan visst våldta.
I 7:an blev det annat. Rykten som gick. Vi bor i ett ruckelhus, jag och min bror knullar varandra och har sex med varandra och när jag gick i åttan och Erik började sjuan gick dem på honom. Tog kort på honom när han stod i duschen efter gympan och sade sen att dem hade naken bilder av honom på datorn hemma. Dem slog honom och när han gick i åttan och jag i nian så hade han växt till sig. Var riktigt lång och stor och då ville dem ju "testa" honom och se hur mycket han klarade av och slog honom på armarna när han skulle spänna sig osv. Minns en gång när jag stod i spiraltrappan så hörde jag en kille från Rundvik. Det var precis när Nasses stora film gick på biograferna och den gick där vi bodde och denna killen sade att det var ju en perfekt film för Erik. Och Erik bara stod där och tog emot och det gjorde mig så ont. Jag stod och stirrade och jag såg rött, men dem var fler och mycket större än mig så jag betraktade bara själv, tänkte att jävlar om dem gör något för då satan har jag sett de! Men dem gick sen och Erik var måttligt nere. Resorna till skolan var inte heller kul i bussen när en av killarna som jag hade gått paralell klass med från låg och mellan stadiet åkte med oss. En incident som gjorde mig jävligt förbannad var när han tog Eriks mössa, så började killarna slänga omkring den och Erik fick inte tag på den och eftersom dem visste att jag slogs så höll dem fast mig och jag kunde inte göra något. Jimmy spottade i mössan och gav tillbaka den till Erik och sen satt Erik bara där och Jimmy tog tag i hans huva på tjock tröjan och satte benet mot ryggstödet och drog i huvan så mycket han kunde. Erik satt bara där och blev strypt. Detta gjorde mig ännu mer förbannad! Men återigen kunde jag inte göra något. Jimmy har idag fått det han förtjänat genom det liv han valt att leva och jag tycker inte synd om honom. Kanske hans betende berodde på att hans pappa var säkerligen alkoliserad och misshandlade honom hemma, men det ger honom ändå inte rätt att behandla andra på detta sätt. Jag blev misshandlad hemma och inte fan gav jag mig på någon random och slog osv!
Men hela tiden genom 1-6;an och högstadiet så fick jag höra dess orden nästan varje dag: Din jävla dvärg. Du är så jävla ful och äcklig. Jävla hora. Slyna...
Jag under dessa tider var väldigt kall. Jag kände bara hat och vrede inombords.
I nian minns jag en gång hur jag fick dem att sluta att putta mig. Killarna ställde sig på rad mittemot varandra i ingången och den första puttade en mot den andra och så höll dem på. Men denna gång så ställde jag mig emot och gav Robban en argsint blick och sen tittade jag ner mot hans ben och sparkade honom vid knät och han skrek till. Hans kompisar började skratta och menade på att han var en mes då en sån liten tjej som jag kunde göra honom illa och jag ler när jag tänker på det men dem slutade putta mig efter det.
I gymnasiet kom jag ifrån den där skithålan och tänkte att det för mig kunde bli bättre nu. Men när schema byttes ut så blev jag utfryst av tjejerna jag tidigare hade umgåtts med. Dem tyckte jag kunde hinna med på lunchen när jag packade ihop väskan och dem gick till skåpet. När jag kom till skåpet stod dem redan i kön till lunchen.
Jag mådde här riktigt dåligt psykiskt och fick ta en massa misshandel hemma från min far och hans nya fru. Du är så omogen, du är så otacksam och du är så ohygienisk Fick jag höra flera gånger per dag i över tre års tid av dem och jag utvecklade anorexia. Jag var nog 13 när jag började och jag kämpar fortfarande med det sådär 11 år senare. Jag berättade för min pappa att jag var bisexuell och kristen som han var sade han upp kontakten med mig i ungefär 1.5 års tid. Idag kämpar vi för att det ska bli bättre, men varje gång jag hälsar på hos dem och stannar längre än en helg blir jag osäker och känner att jag inte vill vara där. Under högstadiet utvecklades min destruktiva sida också, jag skar mig inte men jag slog mig själv och hade blåmärken och ingen frågade.. Ingen...
Jag har en massa ärr på mina armar nu, jag är så glad att Henriks familj inte har frågat mig om dem eller frågat varför. Det känns verkligen jätte skönt. Hans familj är nog den första att acceptera mig för den jag är. Senast jag tog till kniven och skar mig själv var 2010 och jag har inte gjort illa mig själv sen dess trots att det är som en drog. Och Henrik får mig att må bättre och nu kämpar jag för min älskade dotter som jag bär. :)
2009 var inget bra år för mig dock. Jag blev först året innan överfallen och en man försökte våldta mig. Han misslyckades och jag tog mig hem dock inte oskadd. Fick åka in till sjukhuset och göra skiktröntgen för jag hade slagit i huvudet och svimmade när mannen hade stoppat mig. Hade även sår på armarna och detta dokummenterades. Min då klasskamrats föräldrar tog in mig och jag fick sova hos dem den natten efter att jag kom från sjukhuset. Några dagar senare kommer dem och konfronterar mig och frågar om jag talade sanning och sade att dem tyckte inte att mina sår såg tillräckligt färska ut för att det skulle hänt den där natten. Dem trodde mer att jag ville ha uppmärksamhet...
Men så Noliamässan 2009 hände det. Jag blev förföljd av en man där inne och jag försökte gå till toaletten och tänkte att låser jag in mig där så är jag säker! Det slutade med att han stod precis bakom mig i kön och när jag öppnade dörren puttade han in mig och låste och jag vet inte varför eller hur folket omkring inte reagerade men väl där inne så slog han mig flera gånger över tinningen och jag skulle lyda honom. Jag slog bakåt några gånger med armbågen mot honom och det var då han tryckte kniven mot min strupe och sade att han skulle döda mig om jag fortsatte kämpa emot, han var bra mycket större än mig och hade stora muskler. Så han drog ner mina tyg skjorts och det hela började och jag kunde inget göra med kniven mot halsen. Han använde iaf kondom. Efter bara en liten stund slutade han och fortsatte trycka mig mot väggen med ansiktet emot. Han tog kniven och jag kände att han var där nere och han sade: Det här ska lära dig att inte kontakta polisen, kontaktar du polisen dör du! Och jag var livrädd att han skulle skära mig där nere så jag slog till så hårt jag kunde med min armbåge mot honom och då slog han mitt huvud mot väggen och jag tror att jag svimmade eller något för några minuter senare vaknade jag upp på golvet och tårarna bara rann och jag förnekade allt! Det där hade inte hänt. Jag berättade ändå för min mamma på vägen hem från mässan och jag sade att jag inte ville kontakta polisen. 2-3 dagar senare ringde jag iaf och berättade vad som hänt och det kom två polismän och dem frågade ut mig och jag hatade att behöva i detalj berätta det jag kom ihåg. Sen gick den ena för att prata med min mamma och jag kunde höra dem på övervåningen och på henne lät det som att det inte var sant. Ingenting skrevs det om i tidningen och återigen blev jag inte helt betrodd. Den sommaren försökte jag ta livet av mig flera gånger och efter denna våldtäkt kunde jag inte sova, när jag väl sov drömde jag mardrömmar om mina kill kompisar som våldtog mig i grupp, om randoms som gjorde det och jag började höra mörka röster om kvällarna och senare överallt. Jag tog kontakt med psyket för att få hjälp och fick först testa två tabletter för att kunna sova, men vaknade upp och fick ta en till insomnings tablett. Sen tog dem in mig över helgen, jag sade att jag klarade inte av mer och att jag ville ha hjälp. Dem satte mig på vak och allt det där för jag hade sagt att skulle dem inte hjälpa mig skulle jag ta livet av mig. Och under denna tiden var jag och min mamma inte alls särskilt goda vänner. Några månader innna hade hon slängt ut mig veckan innan jag fyllde 20 år. Men när jag blev inlagd kom dem dit med godis och dricka och det var snällt. Men när jag satt där på sängen och manlige sköterskan skulle hålla koll på mig. Frågade ut mig om det var någon jag kände, om han använde skydd osv. Jag hatade honom just där och då. Dem hade sagt att jag hade lite svårt med män och att jag inte ville prata om det som hänt och ändå frågade han mig om det. Jag satt på sängen och stirrade in i väggen. Tårarna rann brännheta och jag var så förbannad! Men aldrig fick jag hjälp med min ångest eller mina panikattacker jag får då och då.
Idag mår jag mycket bättre. Jag får fortfarande ångest ibland och gärna på morgonen men nu har jag mer eller mindre kommit underfund med vad det är som gör att jag får denna ångesten. Jag litar inte riktigt på vården efter alla gånger jag sökt hjälp under min uppväxt och blivit nekad. En anorektisk självdestruktiv liten flicka med självmordstankar har inte alls ångest och mår inte alls dåligt. Hon är bara lite tonårsrebell och vill ha uppmärksamhet. Det var vad jag fick höra och vad dem sade till mina föräldrar.
Idag har jag så mycket mer att kämpa för. Som får mig att vilja fortsätta kämpa, och jag älskar livet idag. Jag har Henrik och jag väntar en dotter som jag älskar och jag vill bara fortsätta. Jag ångrar ingenting i mitt liv, bara de människor jag sårat, men allt som hänt mig har gjort mig till den jag är idag och har gjort så jag träffat Henrik och har det här livet som jag har idag. Man kan ta sig upp när det är som jobbigast. Jag är en ensamvarg men de blir så när folk frågar hur man mår men vill inte veta svaret, och är falska och sticker en i ryggen så fort dem får chansen. Men man ska aldrig ge upp. Det gjorde inte jag och jag är så nöjd med mig själv i den mån jag kan idag.
Förlåt, detta är mycket att ta in och allt detta har faktiskt hänt... Men jag behövde få det ur mig. Mycket av det där har ingen aning om för jag har aldrig berättat det...
När jag var liten. 3 år gammal så förlorade jag min lillebror Alexander. Jag älskade verkligen honom och jag minns dagen som om de vore igår han gick bort.
Jag och Erik var i köket i vårt barndomshem. Vi stod som längst in i rummet vid fönstret för att ovanför hade vi mammas och pappas säng. Dem hade sagt att vad som än skulle vi stanna där nere och inte komma upp, men när fler och fler människor sprang in genom dörren och upp för trapporna blev vi såklart rädda. När vi kom upp var dem samlade runt sängen. En karl som jag tror jobbade med min pappa försökte göra hjärt och lung räddning på honom. Men blod och nå vitt sörga rann från hans mun och näsa och öronen också. Han föddes den 30 april 92 och dog den 15 juni 92. Jag minns dagen som att det hände igår och min mamma mår fortfarande inte bra efter det där. När mamma och pappa skiljdes så har han inte besökt graven sen dess.
Jag tror att detta gjorde mig lite avskuren. Jag blev alldeles tom och kall inombords och när mina syskon blev retade förvandlades jag till ett monster. Jag ville inte förlora en gång till!
Under hela min uppväxt och skolåren så blev jag mobbad, retad, slagen och misshandlad! När jag var kanske 8 eller 9 år gammal och min bror lekte i sandlådan och grabbarna kom och retade honom (min bror var väldigt känslig som liten och grät mycket) så ställde jag mig skyddande framför honom och sade "Ge er på någon i er egen storlek" och dem svarade att han var i deras storlek. Jag slog dem, sparkade och tryckte ner dem i sanden och fick dem att gråta. Många gånger hände detta och dem gav alltid igen efter skolan när alla lärare hade åkt hem. Tryckte ner mig i gruset och skrapade mig mot marken och sparkade och slog mig. Men jag grät aldrig. Jag var bättre än så! Vi försökte några gånger att prata med lärarna och med föräldrarna men dem erkände aldrig och sade att vi hade hittat på för att dom skulle få de jobbigt och det trodde ju deras föräldrar och skolfröken på, så allt vändes mot oss. Det lustiga var att lärarna såg aldrig dem slå mig, men alltid när jag sparkade och slogs på dom...
En hemsk sak som hände när jag gick i årskurs 1. Som många skulle tro inte kan hända! En karl stängde in mig i städskrubben vid min rektors kontor och våldförde sig på mig. Försökte pussa mig och smekte mig och försökte att våldta mig. Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt så tog jag mig ut och det var inga elever eller lärare där och jag tror vi hade rast. Sen i 3.an försökte denna karls syster att våldta mig. Jag var liten och vägde 20 kg och jag minns att jag låg på marken och hon hade dragit ner mina byxor och jag låg naken nertill. Jag var livrädd. Jag vet inte heller vad som hände där men det slutade med att hon skrek att jag skulle gå och det enda hon gjort var att smeka på mig och försökte också pussa mig och ja, kvinnor kan visst våldta.
I 7:an blev det annat. Rykten som gick. Vi bor i ett ruckelhus, jag och min bror knullar varandra och har sex med varandra och när jag gick i åttan och Erik började sjuan gick dem på honom. Tog kort på honom när han stod i duschen efter gympan och sade sen att dem hade naken bilder av honom på datorn hemma. Dem slog honom och när han gick i åttan och jag i nian så hade han växt till sig. Var riktigt lång och stor och då ville dem ju "testa" honom och se hur mycket han klarade av och slog honom på armarna när han skulle spänna sig osv. Minns en gång när jag stod i spiraltrappan så hörde jag en kille från Rundvik. Det var precis när Nasses stora film gick på biograferna och den gick där vi bodde och denna killen sade att det var ju en perfekt film för Erik. Och Erik bara stod där och tog emot och det gjorde mig så ont. Jag stod och stirrade och jag såg rött, men dem var fler och mycket större än mig så jag betraktade bara själv, tänkte att jävlar om dem gör något för då satan har jag sett de! Men dem gick sen och Erik var måttligt nere. Resorna till skolan var inte heller kul i bussen när en av killarna som jag hade gått paralell klass med från låg och mellan stadiet åkte med oss. En incident som gjorde mig jävligt förbannad var när han tog Eriks mössa, så började killarna slänga omkring den och Erik fick inte tag på den och eftersom dem visste att jag slogs så höll dem fast mig och jag kunde inte göra något. Jimmy spottade i mössan och gav tillbaka den till Erik och sen satt Erik bara där och Jimmy tog tag i hans huva på tjock tröjan och satte benet mot ryggstödet och drog i huvan så mycket han kunde. Erik satt bara där och blev strypt. Detta gjorde mig ännu mer förbannad! Men återigen kunde jag inte göra något. Jimmy har idag fått det han förtjänat genom det liv han valt att leva och jag tycker inte synd om honom. Kanske hans betende berodde på att hans pappa var säkerligen alkoliserad och misshandlade honom hemma, men det ger honom ändå inte rätt att behandla andra på detta sätt. Jag blev misshandlad hemma och inte fan gav jag mig på någon random och slog osv!
Men hela tiden genom 1-6;an och högstadiet så fick jag höra dess orden nästan varje dag: Din jävla dvärg. Du är så jävla ful och äcklig. Jävla hora. Slyna...
Jag under dessa tider var väldigt kall. Jag kände bara hat och vrede inombords.
I nian minns jag en gång hur jag fick dem att sluta att putta mig. Killarna ställde sig på rad mittemot varandra i ingången och den första puttade en mot den andra och så höll dem på. Men denna gång så ställde jag mig emot och gav Robban en argsint blick och sen tittade jag ner mot hans ben och sparkade honom vid knät och han skrek till. Hans kompisar började skratta och menade på att han var en mes då en sån liten tjej som jag kunde göra honom illa och jag ler när jag tänker på det men dem slutade putta mig efter det.
I gymnasiet kom jag ifrån den där skithålan och tänkte att det för mig kunde bli bättre nu. Men när schema byttes ut så blev jag utfryst av tjejerna jag tidigare hade umgåtts med. Dem tyckte jag kunde hinna med på lunchen när jag packade ihop väskan och dem gick till skåpet. När jag kom till skåpet stod dem redan i kön till lunchen.
Jag mådde här riktigt dåligt psykiskt och fick ta en massa misshandel hemma från min far och hans nya fru. Du är så omogen, du är så otacksam och du är så ohygienisk Fick jag höra flera gånger per dag i över tre års tid av dem och jag utvecklade anorexia. Jag var nog 13 när jag började och jag kämpar fortfarande med det sådär 11 år senare. Jag berättade för min pappa att jag var bisexuell och kristen som han var sade han upp kontakten med mig i ungefär 1.5 års tid. Idag kämpar vi för att det ska bli bättre, men varje gång jag hälsar på hos dem och stannar längre än en helg blir jag osäker och känner att jag inte vill vara där. Under högstadiet utvecklades min destruktiva sida också, jag skar mig inte men jag slog mig själv och hade blåmärken och ingen frågade.. Ingen...
Jag har en massa ärr på mina armar nu, jag är så glad att Henriks familj inte har frågat mig om dem eller frågat varför. Det känns verkligen jätte skönt. Hans familj är nog den första att acceptera mig för den jag är. Senast jag tog till kniven och skar mig själv var 2010 och jag har inte gjort illa mig själv sen dess trots att det är som en drog. Och Henrik får mig att må bättre och nu kämpar jag för min älskade dotter som jag bär. :)
2009 var inget bra år för mig dock. Jag blev först året innan överfallen och en man försökte våldta mig. Han misslyckades och jag tog mig hem dock inte oskadd. Fick åka in till sjukhuset och göra skiktröntgen för jag hade slagit i huvudet och svimmade när mannen hade stoppat mig. Hade även sår på armarna och detta dokummenterades. Min då klasskamrats föräldrar tog in mig och jag fick sova hos dem den natten efter att jag kom från sjukhuset. Några dagar senare kommer dem och konfronterar mig och frågar om jag talade sanning och sade att dem tyckte inte att mina sår såg tillräckligt färska ut för att det skulle hänt den där natten. Dem trodde mer att jag ville ha uppmärksamhet...
Men så Noliamässan 2009 hände det. Jag blev förföljd av en man där inne och jag försökte gå till toaletten och tänkte att låser jag in mig där så är jag säker! Det slutade med att han stod precis bakom mig i kön och när jag öppnade dörren puttade han in mig och låste och jag vet inte varför eller hur folket omkring inte reagerade men väl där inne så slog han mig flera gånger över tinningen och jag skulle lyda honom. Jag slog bakåt några gånger med armbågen mot honom och det var då han tryckte kniven mot min strupe och sade att han skulle döda mig om jag fortsatte kämpa emot, han var bra mycket större än mig och hade stora muskler. Så han drog ner mina tyg skjorts och det hela började och jag kunde inget göra med kniven mot halsen. Han använde iaf kondom. Efter bara en liten stund slutade han och fortsatte trycka mig mot väggen med ansiktet emot. Han tog kniven och jag kände att han var där nere och han sade: Det här ska lära dig att inte kontakta polisen, kontaktar du polisen dör du! Och jag var livrädd att han skulle skära mig där nere så jag slog till så hårt jag kunde med min armbåge mot honom och då slog han mitt huvud mot väggen och jag tror att jag svimmade eller något för några minuter senare vaknade jag upp på golvet och tårarna bara rann och jag förnekade allt! Det där hade inte hänt. Jag berättade ändå för min mamma på vägen hem från mässan och jag sade att jag inte ville kontakta polisen. 2-3 dagar senare ringde jag iaf och berättade vad som hänt och det kom två polismän och dem frågade ut mig och jag hatade att behöva i detalj berätta det jag kom ihåg. Sen gick den ena för att prata med min mamma och jag kunde höra dem på övervåningen och på henne lät det som att det inte var sant. Ingenting skrevs det om i tidningen och återigen blev jag inte helt betrodd. Den sommaren försökte jag ta livet av mig flera gånger och efter denna våldtäkt kunde jag inte sova, när jag väl sov drömde jag mardrömmar om mina kill kompisar som våldtog mig i grupp, om randoms som gjorde det och jag började höra mörka röster om kvällarna och senare överallt. Jag tog kontakt med psyket för att få hjälp och fick först testa två tabletter för att kunna sova, men vaknade upp och fick ta en till insomnings tablett. Sen tog dem in mig över helgen, jag sade att jag klarade inte av mer och att jag ville ha hjälp. Dem satte mig på vak och allt det där för jag hade sagt att skulle dem inte hjälpa mig skulle jag ta livet av mig. Och under denna tiden var jag och min mamma inte alls särskilt goda vänner. Några månader innna hade hon slängt ut mig veckan innan jag fyllde 20 år. Men när jag blev inlagd kom dem dit med godis och dricka och det var snällt. Men när jag satt där på sängen och manlige sköterskan skulle hålla koll på mig. Frågade ut mig om det var någon jag kände, om han använde skydd osv. Jag hatade honom just där och då. Dem hade sagt att jag hade lite svårt med män och att jag inte ville prata om det som hänt och ändå frågade han mig om det. Jag satt på sängen och stirrade in i väggen. Tårarna rann brännheta och jag var så förbannad! Men aldrig fick jag hjälp med min ångest eller mina panikattacker jag får då och då.
Idag mår jag mycket bättre. Jag får fortfarande ångest ibland och gärna på morgonen men nu har jag mer eller mindre kommit underfund med vad det är som gör att jag får denna ångesten. Jag litar inte riktigt på vården efter alla gånger jag sökt hjälp under min uppväxt och blivit nekad. En anorektisk självdestruktiv liten flicka med självmordstankar har inte alls ångest och mår inte alls dåligt. Hon är bara lite tonårsrebell och vill ha uppmärksamhet. Det var vad jag fick höra och vad dem sade till mina föräldrar.
Idag har jag så mycket mer att kämpa för. Som får mig att vilja fortsätta kämpa, och jag älskar livet idag. Jag har Henrik och jag väntar en dotter som jag älskar och jag vill bara fortsätta. Jag ångrar ingenting i mitt liv, bara de människor jag sårat, men allt som hänt mig har gjort mig till den jag är idag och har gjort så jag träffat Henrik och har det här livet som jag har idag. Man kan ta sig upp när det är som jobbigast. Jag är en ensamvarg men de blir så när folk frågar hur man mår men vill inte veta svaret, och är falska och sticker en i ryggen så fort dem får chansen. Men man ska aldrig ge upp. Det gjorde inte jag och jag är så nöjd med mig själv i den mån jag kan idag.
Förlåt, detta är mycket att ta in och allt detta har faktiskt hänt... Men jag behövde få det ur mig. Mycket av det där har ingen aning om för jag har aldrig berättat det...
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.