Min graviditets- och förlossningsberättelse!
jagheterklara · 2010-10-27 · 415 visningar
När jag på juldagen 2009 hörde om en bekant som var gravid minns jag hur jag önskade att det snart var min tur, men aldrig trodde jag att det skulle ske. Två dagar senare flyttade du in i min mage utan att jag visste om det, utan att det var planerat. Det var inte tänkt att det var så här det skulle hända, att du skulle komma till så här, men jag tror att allt har sin mening.
I flera veckor gick jag sen och undrade varför jag fått så mycket finnar i ansiktet, varför mina bröst ömmade. Jag köpte graviditetstestet som avslöjade dig och jag bara skakade när jag avläste dess resultat. Jag blev rädd och alldeles yr, men jag blev varm! Nu var det bara du och jag som visste, ingen annan. Den 15:e januari 2010 var det.
Så länge det bara var vi var det ingen fara liksom, jag behövde inte tänka på konsekvenserna, inte än.
På min pappas födelsedag, den 25 januari gav jag honom ett grattiskort som sa "grattis morfar" och han grät, jag tror det var av glädje, men självklart även rädsla. Jag grät också, för nu var det ute och tankarna kom ikapp mig. Vad skulle alla säga, kommer jag klara detta? Gör jag rätt mot dig?
Dagen efter berättade jag för min mamma. Hon är mer av en tänkare och blev mest orolig över hur allt skulle gå. Vi diskuterade abort, absolut. Men det var aldrig ett alternativ, jag älskade dig redan.
Din mormor är nog glad idag att aborten aldrig blev, för hon - liksom alla andra - älskar dig villkorslöst.
Jag gick aldrig på föräldrakursen som MVC höll, kanske för att jag trodde jag skulle känna mig utanför som ensamstående mamma.
Idiotiska tankar hade jag inser jag så här i efterhand. Men jag tänkte att även om jag hade gått på kursen och lärt mig psykoprofylax, hur man ska andas under förlossningen, så vette tusan om man skulle komma ihåg det när man väl låg där och försökte pressa ut dig. När det känns som att man ska skita ut ett bowlingklot är det inte lätt att komma ihåg att andas. Om vartannat hyperventilerade jag, grät och skrek så hela BB hörde mig. Det roliga var att innan det värsta satte igång så gick jag i korridoren och hörde andra kvinnor skrika ut sin smärta, och min tanke var - sådär kommer jag aaldrig låta! Jag lät tio gånger värre. Jag skrek till läkaren och barnmorskorna att jag ville ha kejsarsnitt. "Skär ut ungen, jag klarar inte mer nu!" "Tänk vilken belöning du får sen" sa de till mig. "Nej, jag vill inte ha henne!" vrålade jag och jag tror de skrattade åt mig. Med all rätt, för det är ju klart jag ville ha dig. Men just då fattade jag inte att det faktiskt skulle komma ut en människa ur mig.
Flera gånger frågade jag - hur lång tid kommer det ta? Ska jag krysta i flera timmar? hulkade jag. Och jag fick inget svar. Och kanske var det det värsta, att inget veta. Sista gången jag frågade tog det bara fem minuter till, sen var du ute. Om jag hade fått veta att det skulle gå såpass "snabbt" hade det nog känts lättare.
Det tryckte, krampade, sved, jag sprack rejält, sa till dem att "jag måste bajsa". "Nej, det är så här det känns att föda barn" svarade de. "Nej, hur kan ni veta det, jag måste bajsa" skrek jag i vrede. Självklart hade de rätt, det är så det ska kännas, som att bajsa ut ett bowlingklot - som sagt. Min sista krystning kom med ett riktigt avgrundsvrål sa mamma som satt bredvid mig.
Pappa och lillasyster satt i korridoren och efteråt berättade de hur min syrra sa "nu kom hon ut" när hon hörde mitt vrål. Hon bara visste.
Och visst var det så. Helt plötsligt undrade jag vad som hände, det låg ju en bebis på mitt bröst! DU låg på mitt bröst! Och som jag grät. Smärtan gick över i samma veva du ploppade ut men jag fortsatte att gråta. För direkt blev jag mamma. Direkt blev du det viktigaste i mitt liv, någon jag skulle offra mitt eget liv för. Direkt älskade jag dig så som jag aldrig förr
trott att det gick att älska någon. Jag brukar säga det att riktig kärlek känner man inte förrän den dagen man får ett barn.
Tidpunkter:
Första värken: Torsdag 30 september ca kl 07.00. Kommer sedan med flera timmars mellanrum, de är kraftiga, så jag märker att
det är de riktiga värkarna men jag är fortfarande i farten och uträttar ärenden.
Från och med kl 16.00 kommer värkarna med 10 minuters mellanrum. Jag tror att de ska gå över och har inga tankar på att åka till BB än på länge!
Fredag morgon: Kl 01.00 vaknar jag av täta värkar. Tar det fortfarande inte på "allvar" och går in i duschen. När jag duschat färdigt inser jag att det kanske är dags på riktigt ändå. Det är 4 minuter mellan värkarna och jag väcker mamma som ska följa mig till BB. Klockan 03.00 är vi framme och det första jag gör är att spy på parkeringen på BB. Vid undersökning är jag öppen 4 cm.
Kl 06.15 tog de hål på hinnorna så vattnet gick.
Kl 14.35 startar krystvärkarna.
15.07 är Du ute.
Smärtlindring jag använde mig av var epiduralblockad, pudendusblockad och akupunktur. Epiduralen var det skönaste jag varit med om, visserligen avstannade värkarna litegrann, men då fick jag chans att sova en stund.
Jag var i v. 41+6 och fick en hinnsvepning två dagar innan förlossningen som förmodligen satte igång allt.
I flera veckor gick jag sen och undrade varför jag fått så mycket finnar i ansiktet, varför mina bröst ömmade. Jag köpte graviditetstestet som avslöjade dig och jag bara skakade när jag avläste dess resultat. Jag blev rädd och alldeles yr, men jag blev varm! Nu var det bara du och jag som visste, ingen annan. Den 15:e januari 2010 var det.
Så länge det bara var vi var det ingen fara liksom, jag behövde inte tänka på konsekvenserna, inte än.
På min pappas födelsedag, den 25 januari gav jag honom ett grattiskort som sa "grattis morfar" och han grät, jag tror det var av glädje, men självklart även rädsla. Jag grät också, för nu var det ute och tankarna kom ikapp mig. Vad skulle alla säga, kommer jag klara detta? Gör jag rätt mot dig?
Dagen efter berättade jag för min mamma. Hon är mer av en tänkare och blev mest orolig över hur allt skulle gå. Vi diskuterade abort, absolut. Men det var aldrig ett alternativ, jag älskade dig redan.
Din mormor är nog glad idag att aborten aldrig blev, för hon - liksom alla andra - älskar dig villkorslöst.
Jag gick aldrig på föräldrakursen som MVC höll, kanske för att jag trodde jag skulle känna mig utanför som ensamstående mamma.
Idiotiska tankar hade jag inser jag så här i efterhand. Men jag tänkte att även om jag hade gått på kursen och lärt mig psykoprofylax, hur man ska andas under förlossningen, så vette tusan om man skulle komma ihåg det när man väl låg där och försökte pressa ut dig. När det känns som att man ska skita ut ett bowlingklot är det inte lätt att komma ihåg att andas. Om vartannat hyperventilerade jag, grät och skrek så hela BB hörde mig. Det roliga var att innan det värsta satte igång så gick jag i korridoren och hörde andra kvinnor skrika ut sin smärta, och min tanke var - sådär kommer jag aaldrig låta! Jag lät tio gånger värre. Jag skrek till läkaren och barnmorskorna att jag ville ha kejsarsnitt. "Skär ut ungen, jag klarar inte mer nu!" "Tänk vilken belöning du får sen" sa de till mig. "Nej, jag vill inte ha henne!" vrålade jag och jag tror de skrattade åt mig. Med all rätt, för det är ju klart jag ville ha dig. Men just då fattade jag inte att det faktiskt skulle komma ut en människa ur mig.
Flera gånger frågade jag - hur lång tid kommer det ta? Ska jag krysta i flera timmar? hulkade jag. Och jag fick inget svar. Och kanske var det det värsta, att inget veta. Sista gången jag frågade tog det bara fem minuter till, sen var du ute. Om jag hade fått veta att det skulle gå såpass "snabbt" hade det nog känts lättare.
Det tryckte, krampade, sved, jag sprack rejält, sa till dem att "jag måste bajsa". "Nej, det är så här det känns att föda barn" svarade de. "Nej, hur kan ni veta det, jag måste bajsa" skrek jag i vrede. Självklart hade de rätt, det är så det ska kännas, som att bajsa ut ett bowlingklot - som sagt. Min sista krystning kom med ett riktigt avgrundsvrål sa mamma som satt bredvid mig.
Pappa och lillasyster satt i korridoren och efteråt berättade de hur min syrra sa "nu kom hon ut" när hon hörde mitt vrål. Hon bara visste.
Och visst var det så. Helt plötsligt undrade jag vad som hände, det låg ju en bebis på mitt bröst! DU låg på mitt bröst! Och som jag grät. Smärtan gick över i samma veva du ploppade ut men jag fortsatte att gråta. För direkt blev jag mamma. Direkt blev du det viktigaste i mitt liv, någon jag skulle offra mitt eget liv för. Direkt älskade jag dig så som jag aldrig förr
trott att det gick att älska någon. Jag brukar säga det att riktig kärlek känner man inte förrän den dagen man får ett barn.
Tidpunkter:
Första värken: Torsdag 30 september ca kl 07.00. Kommer sedan med flera timmars mellanrum, de är kraftiga, så jag märker att
det är de riktiga värkarna men jag är fortfarande i farten och uträttar ärenden.
Från och med kl 16.00 kommer värkarna med 10 minuters mellanrum. Jag tror att de ska gå över och har inga tankar på att åka till BB än på länge!
Fredag morgon: Kl 01.00 vaknar jag av täta värkar. Tar det fortfarande inte på "allvar" och går in i duschen. När jag duschat färdigt inser jag att det kanske är dags på riktigt ändå. Det är 4 minuter mellan värkarna och jag väcker mamma som ska följa mig till BB. Klockan 03.00 är vi framme och det första jag gör är att spy på parkeringen på BB. Vid undersökning är jag öppen 4 cm.
Kl 06.15 tog de hål på hinnorna så vattnet gick.
Kl 14.35 startar krystvärkarna.
15.07 är Du ute.
Smärtlindring jag använde mig av var epiduralblockad, pudendusblockad och akupunktur. Epiduralen var det skönaste jag varit med om, visserligen avstannade värkarna litegrann, men då fick jag chans att sova en stund.
Jag var i v. 41+6 och fick en hinnsvepning två dagar innan förlossningen som förmodligen satte igång allt.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.