min förlossningsrädsla.

Jag skjuter gärna ifrån, eller upp, tankarna på förlossningen. Den känns på något sätt overklig.

En av, o kanske den största anledningen, till att jag aldrig sett mig själv, i en framtid skaffa barn, är väldigt mycket pågrund av förlossningen.

Skulle det bli dags för förlossning idag skulle jag få panik. Det känns som att tvingas göra något som man inte vill, att bli tvingad att klappa en spindel t.ex.

Om jag ska tänka på förlossningen idag, som att den skulle ske idag, så finns bara paniken o rädslan där. Jag skulle vägra.

Det mesta som jag fått höra av andra har mestadels handlat om "skräck-förlossningar".

Det som skrämmer mig är många olika saker.

Främst det att detta är något helt nytt, som jag aldrig gjort förut o jag har inga referenser att luta mig mot. Jag är inget stort fan av nya saker. Och här är något där allt är nytt.

Jag är oxå rädd att tappa kontrollen. Jag gillar när jag har full koll på allt.

Jag gillar inte sprutor, o jag har svårt för lukten o det starka ljuset på sjukhus. Jag har inga direkt "bra" erfarenheter av sjukhus. När jag var 12 skulle det opereras bort en senknut i handleden o jag blev helt hysterisk o fick dödsångest, när dom skulle söva mig. Hursomhelst så gillar jag inte sjukhus, främst lukten, o ljuset.

Får man ta med egna saker? Typ egen kudde o dyl...?

Jag är rädd för smärtan. Jag hatar att ha ont. Jag anser själv att jag har ganska låg smärttröskel. Smärta gör mig irriterad o sur.

Jag gillar inte kladd. Det låter säkert pimpinett. Men jag gillar inte att vara smutsig. En förlossning är förknippad med att det avyttras en hel del kroppsvätskor. Och det tycker jag rent frankt är äckligt.

Jag har heller ingen lust med att ligga uppfläkt med könet till allmän beskådning. Jag är faktiskt ganska rädd om min egen nakenhet, speciellt i en situation där man redan är väldigt sårbar o utlämnad.

Jag är rädd för att brista, spricka, o att könet ska bli som en enda slamsa av sitt forna jag. Att ha ont i flera dagar efter o inte kunna gå på toa.

Jag är oxå rädd att jag ska bli "knäpp" efteråt. Min mamma fick en förlossnings depression som gränsade till en psykos efter att hon fick mig. Hon var inte farlig för mig, men hon fick vanföreställningar som handlade om att människor egentligen var utomjordingar o dom var ute efter att ta mig. Jag har tidigare lidigt av depressioner o ätit antidepressivt i ca fem år. Jag har varit med om en hel del i mitt liv, jag anser dock att jag bearbetat det, både med och utan terapi. Men är dock rädd att det ska komma tillbaka.

Mitt i allt detta är jag även rädd att min sambo ska lämna mig. Dels är jag rädd att jag på något sätt ska "skrämma" honom under förlossningen. Jag är rädd att han ska lessna när barnet kommit. Jag har tyvärr varit med om att män, med familj o barn, velat ha mig på sidan om, o beklagat sig att deras fruar aldrig "ställer upp" o vill ha sex.

Det jag oxå känner rädsla inför, som egentligen inte har med förlossningen att göra, är andra människor. Att inte vi ska få vara ifred när vi väl kommer hem med den nya familjemedlemmen, utan att det ska komma besök hela tiden. Besök som ska klämma o pilla på bebisen, jag ogillar redan nu när folk ska hålla på stryka mig på magen. De enda människor jag kan tänka mig ha i närheten den första tiden är familjemedlemmar, sånna som man kan vara sig själv inför även om faktiskt inte är sig själv, o även be att dom åker hem när man inte orkar. Till dom inkluderas endast: mina föräldrar, min bror o hans tjej. Sen får ytterdörren gärna vara låst o vi kan höra av oss när vi är mottagliga för övrigt besök.