Min förlossningsberättelse för lilla Anton

Allt började den 18e september. Vaknade vid 10 tiden på morgonen av att jag hade ont. Förstod rätt fort att det var värkar efter hur min moster beskrivit dom. Hennes beskrivning passade perfekt in på hur jag kände det: känns som att någon drar ett skärp hårt runt midjan och blir bara värre och värre.

Kände att det var onödigt att ringa förlossningen då det inte kom så regelbundet och kände att väcka D var ingen mening heller. Vi sov den natten i skilda sovrum varav jag sov på en luftmadrass i barnrummet pga allt bråk och tjafs. När D väl gick upp så berättade jag för honom att jag börjat få värkar men de var så oregelbundna att det var inget på G än så han kunde åka iväg och döma hockey i grannkommunen men att han skulle se till att hans familj var kontaktbar ifall det blev värre. Så D åkte iväg fast jag märkte på honom att han egentligen inte ville.

Värkarna fortsatte och jag gjorde som jag blivit rekommenderad, dvs ta 2 alvedon och ställde mig i duschen. Smsade även min brors fru och rådfrågade henne och hon blev typ eld och lågor att det hade startat för mig. Tiden gick och plötsligt vid 19 tiden på kvällen försvann värkarna helt i nästan en timme och jag måste erkänna att jag blev rätt besviken men de startade lika plötsligt som de försvann.

Natten kom och gick med värkar och ingen sömn.

D skulle iväg på hockey även på söndagen och jag sa det att det är lugnt men att han skulle vara nårbar trots att han dömde. Han löste det genom att ge sin mobil till sin pappa under matchen medans han dömde och tydligen hade han frågat sin pappa varje periodpause om han hört något hehe. Hemma hade värkarna blivit mkt starkare, mer regelbundna och gjorde riktigt ont men då de bara kom var 7-8 minut ungefär så ringde jag inte förlossningen. D kom hem från hockeyn och jag skickade iväg honom att handla middag. Under tiden han var borta tog jag ändå beslutet att ringa förlossningen och de sa att visst jag fick åka in men skulle räkna med att få en sömntablett och bli hemskickad. Så ringde D och sa åt honom att komma hem för vi ska åka in för jag orkar inte längre och då var klockan 19 på söndagkvällen och värkarna hade börjat 10 på morgonen på lördagen.

Nån gång mellan 20-21 var vi inne på förlossningen och blev uppkopplad på/till en CTG kurva. BM konstaterade precis som jag att värkarna var inte så väldigt täta som de borde vara men hon sa att hon kollar om jag är öppen något och snacka om att både hon och vi blev förvånade när det visade sig att jag var öppen 5cm. Hon sa bara: ”du jag tror jag skriver in dig istället för att skicka hem dig med sömntablett för bebisen är på gång”

Fick hoppa in i duschen för att lindra värkarna och stod där nästan 2 timmar innan det slutade hjälpa att duscha och mitt i duschandet var det skiftbyte bland personalen så fick påhälsning av en underbar bm som visade sig skulle bli mitt sällskap natten igenom. Blev flyttad till ett förlossningsrum och undersökt igen om jag öppnat mig mer och var nu bara öppen 6 cm.

Blev återigen kopplad till CTG och allt såg bra ut och bm skulle komma tillbaka lite senare.

Tiden gick och värkarna fortsatte och kändes mer och mer. Hade fortfarande inte fått nånting mot smärtan och orkade nu inte längre så plingade på personalen och in kom en undersköterska och undrade vad jag ville och min sambo sa att jag hade väldigt ont och hon sa att hon skulle hämta BM. Varför skicka in undersköterskan om hon inget kan göra?!

En kvart senare kommer bm och frågar hur det är och jag svarar att jag har ont och bm frågar hur det går med lustgasen och jag svarar att jag inte fått någon än och hon säger att den hänger ju bakom mig så bara testa. Varför kunde de inte slänga ur sig det direkt jag kom in där?

Vi flyttar mig nu även från sängen till en pilatesboll för att försöka trycka bebisen neråt lite.

En timme senare känner jag att kroppen orkar inte längre så plingar på personalen igen och bm kommer in och frågar hur det går. Berättar att jag har jätte ont och vill tillbaka till sängen. Är nu öppen 7 cm och bm frågar om jag vill ha ryggbedövning för hon har kallat ner läkaren till hennes andra patient och jag svarar självklart ja.

Går rätt fort till läkaren kommer och ger mig ryggbedövning som inte gjorde alls ont att ta, jag var iof rätt hög av lustgasen haha. Testar att stå i gåstolen för att pressa bebisen neråt och även att stå i sängen och luta mig mot ryggstödet men allt gör ont.

Tiden går och jag öppnar mig väldigt långsamt. Men iaf vid 7 på morgonen är jag öppen 10cm och bm säger åt mig att om jag känner att jag måste krysta ska jag plinga på henne. Tiden går och tiden går och inget händer. Bebisen ligger fortfarande med rumpan högst upp i magen och vägrar komma. De kallar på förlossningsläkare och han kollar på UL så bebisen ligger rätt och allt ser bra ut men jag har fått nog vid 12 tiden på måndagen så de bestämmer sig för att ”plocka ur bebisen” som de säger. Jag och killen tror då de menar kejsarsnitt men visar sig bli med tång. In kommer massa personal och säger att nu är det dags att krysta när jag får värk oavsett om jag känner känslan att pressa eller ej. Då känner jag av min astma väldigt och har ingen medicin med mig så de skickar iväg personal till akuten för att hämta medicin till mig och väl tillbaka med medicinen drar allt igång. Tog 6st krystar så kommer han ut sen, min lilla Anton. Skriker för fulla muggar direkt huvudet tittar ut hehe.

4550g och 53cm lång var han när han kom den 20e september 13:14. Åkte hem från BB den 21a september vid 20 på kvällen och varit hemma sen dess.

Så alltså allt startade med värkar den 18e klockan 10 och slutade den 20e klockan 13:14.