Min förlossningsberättelse

Adrian 7/8-13 05:16. 2750 gram och 47 cm lång. Huvudomfång 33 cm!

Hoppas någon orkar läsa, det är en väldigt lång berättelse!

Jag vaknade på morgonen den 6/7 vid 10:30 av att jag hade kraftiga värkar.

Dom kom väldigt tätt (1-3 min mellanrum). Jag trodde det var förvärkar som vanligt eftersom jag hade haft det dom senaste 6-7 veckorna. Så med andra ord trodde jag det var falskt alarm som vanligt.

Min sambo var iväg på körskolan och tränade efter det och jag kämpade på här hemma och städade, plockade undan, diskade osv.. Tyckte inte att det var lönt att ringa hem honom eftersom veckan innan hade jag haft kraftiga förvärkar så jag trodde det var på gång då, men det avtog.

Jag visste om att han skulle vara hemma vid 12-13 tiden så jag pysslade här hemma i min ensamhet.

När sambon kom hem blev han chockad. Han såg på mig att det nog inte var falskt alarm och tjatade på mig flera gånger att vi åtminstone ringer till förlossningen och hör vad dom säger, men envis som jag e så ville jag vänta längre. (Var även rädd att om vi hade fått komma in, så hade vi säkert blivit hemskickade igen eftersom det var falskt alarm.)

Vid 13:30 så stod jag inte ut längre för jag fick knappt någon paus alls mellan värkarna. Dem kom då med inte ens 1 min mellanrum. Så vi ringde till förlossningen i Lund och hörde vad dom tyckte. Dom tyckte iaf att vi skulle vänta hemma en 30-60 min till och se hur det artade sig eftersom jag inte hade haft värkar så länge då. ( Det höll jag dock inte med om, kändes som värkarna hade hållt på i flera dagar haha.) Men sagt och gjort så väntade vi kvar hemma.

Jag packade ner det sista i bb-väskan ifall vi var tvungna att åka ändå. Sen tog jag en dusch och fräschade upp mig lite. Det gjorde även sambon.

Efter 45-50 min så kom värkarna fortfarande lika tätt så jag ringde tillbaka till förlossningen och hon sa att om han ville komma nu så fick han det för jag var bara några dagar innan bf.. Sen sa hon att dom inte hade plats i Lund (som jag VERKLIGEN ville föda på) men att hon skulle ringa tillbaka till Malmö och berätta att vi kommer för hon hade redan pratat med dom och hört om där finns plats om ifall att vi behövde åka. Dom sa till mig att packa in oss i bilen och åka in direkt. Så jag ringde mamma och sa att det var dags, så hon kom som ett skott. Jätte exalterad, och min syster ar oxå med för hon ville med stötta oss.

Kl 15:15. Väl inne på förlossningen så fick inte mamma och min syster följa med in tills dom hade undersökt mig så dom visste om vi skulle få stanna eller inte. Efter 30 min konstaterade bm att jag var 3 cm öppen och skulle få stanna. Så vi ringde ut och sa till mamma att dom kunde åka men att vi hör av oss och berättar hur allt går.

Nu snurrar tiden ihop sig men men jag tror att vid 20- 20:30 efter inskrivningen ber jag om lustgas och bm frågar hur jag ställer mig till EDA. Jag berättade att min smärttröskel inte är så hög så att jag är öppen för alla smärtlindringar om och när det behövs.

Kl 20:24. Tog hinnorna.

Efter en liten stund kommer en sköterska in och visar mig hur lustgasen fungerar och det fungerar bra med den förutom att jag inte riktigt fick kläm på att andas i den i rätt tid. Värkarna kom med hög kraft direkt så redan efter 5 sekunder var dom på topp i styrkan efter att jag hade fått känningar att det var påväg. Så till slut andades jag lite då och då istället för att förebygga att det blev såna otroliga toppar. Dom kom in igen och satte en kanyl i handen på mig så jag kunde få EDA om jag ville ha det och det ville jag eftersom lustgasen inte riktigt gav någon verkan och det kändes som att röven på mig skulle explodera.

KL 22:30. Etablerade värkar.

Vid 23:30 kom narkosläkaren och satte EDA på mig. Var då öppen 6 cm.

Efter det försvann värkarna HELT. Eller iaf känningarna av dom, men displayen visade fortfarande att jag hade värkar. Med andra ord väldigt bra effekt av EDA.

Efter det försvann värkarna mer och mer men jag öppnade mig ca 1 cm i timmen. Minns inte tiden nu längre men dem kom in igen och satte värkstimulerande dropp på mig och bevakade bebisen väldigt noga eftersom han verkade bli stressad vid det här laget. För hans hjärtljud sköt i höjden plötsligt. Men sen lugnade det sig igen.

Strax efter kl 4 säger bm att jag e öppen 9 cm men att vår sons hjärtljud sjunker markant så hon försöker vidga mig fortare. Hon lyckas öppna mig till 10, men att kanterna är kvar. Hon berättar för oss att dom kommer att använda en sugklocka för att få ut honom och det är fort. Jag fattar ingenting, har så ont nu så jag andas nästan hela tiden i lustgasen och allt kändes väldigt obehagligt. Nu sa hon till mig att det hänger på mig nu att krysta så fort jag känner en värk komma. Jag släpper lustgasen men plötsligt tar värkarna jätte lång tid på sig. Så hon säger till mig att börja krysta ändå. Så det gör jag, och då kommer krystvärkarna igång kl 04:40. Dom kommer med långa mellanrum och det kändes som att hela jag gick sönder där nere när hon slet och hade sig med sugklockan. Min sambo stod och höll mig under nacken och såg likblek ut. Han blev förståss väldigt chockad och förstod inte han heller vad det var som hände.

Jag krystar och krystar med knappt några andningspauser. Dom klipper mig upp mig lite för att jag inte ska brista här och där. Och kl 05:16 var han ute, dom lägger upp honom på mitt bröst och gnuggar ryggen på honom väldigt intensivt men det kommer inget skrik, inget livstecken överhuvudtaget så dom ringer på akutläkare som kommer och tar min bebis, min skatt ifrån mig.

Dom försöker ivrigt att få liv i honom och efter några minuter börjar han andas väldigt sparsamt. Neosystern är på plats snabbt och ger honom neopuffar.

Jag gråter, min sambo står och tittar på vår fina son och storgråter han med. Vi trodde att han var död. Jag frågar vad som händer men ingen svarar, jag frågar igen väldigt ivrigt, fortfarande inget svar. Det ända dom säger till mig är att krysta för att få ut livmodern.

KL 05:25 kom livmodern ut, hel och fin.

Vi hade fortfarande inte fått svar om vad fan som händer med vår ängel. Jag kan inte hejda gråten och inte min sambo heller. Så hör jag ett liiitet ynkligt skrik borta ifrån skötbordet och tittar på min sambo som står och observerar läkarna som springer från alla håll och kanter. Han tittar tillbaka på mig med tårar i hela huvudet men ger mig ett värmande leende.

Han kommer bort till mig och säger att han andas själv och han LEVER!

Där är fortfarande ingen annan som säger något till mig. Efter allt detta kommer dom bort med honom till mig och lägger honom, vår älskade Adrian på mitt bröst och ber mig hjälpa honom till bröstet så han får sutta lite. Men att han kommer att få 10 ml ersättning strax eftersom han var så svag.

Dom har skrivit i förlossningsjournalen att dom antidepressiva tabletterna jag har fått ta under grav, som enligt läkare inte skulle påverka barnet (har bipolär diagnos och medicinerar med Lithium i vanliga fall, men fick sluta med dom för at dom var skadliga för fostret under grav.) visst det påverkade barnet och dessa kan ge kortvariga neurologiska störningar ss muskulär hypertoni och matningssvårigheter.

Fick världens ångest när vi läste igenom förlossningsjournalen i stillhet 2 dagar efter när vi hade kommit hem från bb. Fick knappt prata ut med någon om den hemska upplevelsen på förlossningen och vill gärna ha fler barn, men vet inte om jag vågar efter detta. Jag hoppas att rädslan försvinner med tiden.

Vår älskade son! Du är vårt allt och du är den vackraste bebisen i mina och MÅNGA andras ögon. Lyckan är enorm, jag kryper tätt intill honom så fort jag kan. Och trots att jag inte får sova mer än 3-4 timmar om dygnet så är jag lika lycklig och glad ändå, för allt, alla jobbiga stunder med skrik och gråt och hur det skär i mammahjärtat så är du mer än värd det! Men måste säga att han är en väldigt lugn och tyst bebis. Och kärleken till dig övervinner allt <3 Jag älskar dig och din pappa över allt annat <3

Nu känns det lite bättre och jag gråter inte lika mycket längre, men det var oerhört skönt att få skriva av sig lite.