Min förlossningsberättelse.
milkshake · 2012-06-06 · 474 visningar
Varning för lång läsning! :P
Den 16 maj hade jag gått över tiden nästan två hela veckor och min underbara barnmorska på MVC hade bokat in en tid åt mig för överburenhetskontroll, trots att det egentligen var några dagar för tidigt. På kontrollen upptäcktes att jag hade för lite fostervatten, och jag fick en tid för igångsättning dagen därpå. YES! Klockan 9 den 17 maj var jag på plats på sjukhuset, och trodde väl att saker skulle startas igång direkt, men nej. Blev undersökt och eftersom tappen fortfarande var omogen fick jag en gel insprutad. Det sved som satan, men jag var på gott humör - äntligen skulle bebisen ut! Kände ingenting direkt, inga värkar eller så. Efter 6 timmar gjordes en ny kontroll och jag hoppades väl att det skulle ha hänt en hel del på den tiden, men tappen var lika omogen som innan. Fick kl 18 en ny dos gel, och blev tillsagt att vi skulle se dagen efter hur saker hade utvecklat sig. Bra.
Efter andra dosen gel började jag känna av någonting iallafall - fick rejäl "mensvärk". Det blev successivt värre under natten och jag kunde inte sova någonting alls. Fick smärtstillande tabletter vid 23-tiden, men de hjälpte inte alls. Vid 2-tiden fick jag en morfinspruta och sömntablett. Smärtan försvann, och jag sov i omgångar till klockan 5. CTG var onormal, bebisens hjärtljud ville inte öka som de skulle, vilket barnmorskan trodde berodde på morfinet. Jag blev mer och mer orolig och började även må illa. Vid 7-tiden började jag kräkas, spydde flera gånger och kunde inte få ner någonting att äta. Vad som var bra var dock att jag under natten öppnat mig till sisådär 2 cm och därför kunde man ta hål på fosterhinnorna. Inga värkar satte igång av sig själva, så vid 10 jag fick dropp för att sätta igång det. Värkarna kom rätt sällan och under kort tid, men gjorde ont. Fick börja andas lustgas, tyckte det var rätt obehagligt men bättre än ingenting. Tror att det är pga lustgasen jag har rätt stora minnesluckor här... minns att något var fel, men inte att jag var särskilt orolig vilket jag borde ha varit. Bebisens hjärtljud gick ner flera gånger och läkare kallades in. De försökte sätta skalpelektrod flera gånger men misslyckades. Det var nog bara tack vare lustgasen jag pallade att hundra människor (kändes det som) stod och glodde in i underlivet på mig och stoppade in pinne efter pinne med elektroder... jaja. Det misslyckades iallafall trots fem försök av olika personer och jag fick ligga kvar med CTG-kurva.
Vid 13 gjorde värkarna riktigt jäkla ont trots att de fortfarande kom sällan. Barnmorskan föreslog EDA för att kunna öka det värkstimulerande droppet, och jag sa ja. Bra beslut! Det var jätteskönt att få den, det kändes inte alls som jag trodde... värkarna kändes mindre men det gjorde liksom fortfarande ont. Jag hade trott att man skulle bli som förlamad eller något. Iallafall, droppet kunde inte höjas, eftersom bebisens hjärtljud gick ner igen. Droppet kopplades bort. Det gick dock okej eftersom mina värkar nu fortsatte av sig själva. Här upplevde jag det som en bra period, mamma var med mig och jag satt på en pilatesboll och lutade mig bakåt. Rullade på höfterna och ljudade med mörk röst samtidigt som jag andades lustgas. Fick mycket beröm för hur avslappnad jag var :) Mådde dock fortfarande illa och spydde ibland. Hade inte kunnat äta något, försökte fortfarande dricka.
När det började bli kväll blev det jobbigare dock. Jag hade knappt sovit, inte ätit något och värkarna gjorde ont - jag var helt enkelt trött. Jag var nu öppen 9 cm och kvällsbarnmorskan bestämde sig för att koppla på droppet igen, rejält denna gång, så att vi kunde få ett slut på det hela. Samtidigt fick jag ingen mer påfyllning i EDA:n just för att det inte skulle hindra att det gick framåt. 22:42 kopplades droppet på. 23:30 började krystvärkarna, och fy HELVETE säger jag bara. Detta var lätt det värsta under hela förlossningen. Trodde att jag skulle kräkas hela tiden, var helt svettig och hade helst velat vara helt näck, kunde inte andas lustgas för att jag mådde så illa och var yr. Minns att jag skrek åt barnmorskan att snälla hjälp mig, gör någonting... men det kunde hon ju inte. Jag har aldrig vrålat så högt i hela mitt liv. Kommer aldrig glömma känslan när huvudet stod precis så långt ner att det nästan var ute, trodde verkligen att hela jag skulle gå sönder. 23:59 födde jag fram min Alexander :) Var så sjukt trött efteråt att jag inte fattade någonting alls. Blödde som en stucken gris och fick massor av sprutor och tabletter medan Alex fick åka upp till neonatal efter ett tag för att han andades så snabbt. Jag var helt hes av allt skrikande. Vid 5-tiden godkände barnmorskan äntligen att jag inte blödde mera, så jag fick åka rullstol till BB. Där stannade jag i en vecka, medan min underbara son fortfarande låg på neonatal. Det visade ju sig att han har hjärtfel.. men det är en annan historia.
Allt som allt var det en lång och jobbig förlossning och ska jag ha barn igen får det gå ett jäkla tag innan dess så att jag hinner glömma hur det var under krystfasen! Är dock överlycklig över resultatet såklart <3
Den 16 maj hade jag gått över tiden nästan två hela veckor och min underbara barnmorska på MVC hade bokat in en tid åt mig för överburenhetskontroll, trots att det egentligen var några dagar för tidigt. På kontrollen upptäcktes att jag hade för lite fostervatten, och jag fick en tid för igångsättning dagen därpå. YES! Klockan 9 den 17 maj var jag på plats på sjukhuset, och trodde väl att saker skulle startas igång direkt, men nej. Blev undersökt och eftersom tappen fortfarande var omogen fick jag en gel insprutad. Det sved som satan, men jag var på gott humör - äntligen skulle bebisen ut! Kände ingenting direkt, inga värkar eller så. Efter 6 timmar gjordes en ny kontroll och jag hoppades väl att det skulle ha hänt en hel del på den tiden, men tappen var lika omogen som innan. Fick kl 18 en ny dos gel, och blev tillsagt att vi skulle se dagen efter hur saker hade utvecklat sig. Bra.
Efter andra dosen gel började jag känna av någonting iallafall - fick rejäl "mensvärk". Det blev successivt värre under natten och jag kunde inte sova någonting alls. Fick smärtstillande tabletter vid 23-tiden, men de hjälpte inte alls. Vid 2-tiden fick jag en morfinspruta och sömntablett. Smärtan försvann, och jag sov i omgångar till klockan 5. CTG var onormal, bebisens hjärtljud ville inte öka som de skulle, vilket barnmorskan trodde berodde på morfinet. Jag blev mer och mer orolig och började även må illa. Vid 7-tiden började jag kräkas, spydde flera gånger och kunde inte få ner någonting att äta. Vad som var bra var dock att jag under natten öppnat mig till sisådär 2 cm och därför kunde man ta hål på fosterhinnorna. Inga värkar satte igång av sig själva, så vid 10 jag fick dropp för att sätta igång det. Värkarna kom rätt sällan och under kort tid, men gjorde ont. Fick börja andas lustgas, tyckte det var rätt obehagligt men bättre än ingenting. Tror att det är pga lustgasen jag har rätt stora minnesluckor här... minns att något var fel, men inte att jag var särskilt orolig vilket jag borde ha varit. Bebisens hjärtljud gick ner flera gånger och läkare kallades in. De försökte sätta skalpelektrod flera gånger men misslyckades. Det var nog bara tack vare lustgasen jag pallade att hundra människor (kändes det som) stod och glodde in i underlivet på mig och stoppade in pinne efter pinne med elektroder... jaja. Det misslyckades iallafall trots fem försök av olika personer och jag fick ligga kvar med CTG-kurva.
Vid 13 gjorde värkarna riktigt jäkla ont trots att de fortfarande kom sällan. Barnmorskan föreslog EDA för att kunna öka det värkstimulerande droppet, och jag sa ja. Bra beslut! Det var jätteskönt att få den, det kändes inte alls som jag trodde... värkarna kändes mindre men det gjorde liksom fortfarande ont. Jag hade trott att man skulle bli som förlamad eller något. Iallafall, droppet kunde inte höjas, eftersom bebisens hjärtljud gick ner igen. Droppet kopplades bort. Det gick dock okej eftersom mina värkar nu fortsatte av sig själva. Här upplevde jag det som en bra period, mamma var med mig och jag satt på en pilatesboll och lutade mig bakåt. Rullade på höfterna och ljudade med mörk röst samtidigt som jag andades lustgas. Fick mycket beröm för hur avslappnad jag var :) Mådde dock fortfarande illa och spydde ibland. Hade inte kunnat äta något, försökte fortfarande dricka.
När det började bli kväll blev det jobbigare dock. Jag hade knappt sovit, inte ätit något och värkarna gjorde ont - jag var helt enkelt trött. Jag var nu öppen 9 cm och kvällsbarnmorskan bestämde sig för att koppla på droppet igen, rejält denna gång, så att vi kunde få ett slut på det hela. Samtidigt fick jag ingen mer påfyllning i EDA:n just för att det inte skulle hindra att det gick framåt. 22:42 kopplades droppet på. 23:30 började krystvärkarna, och fy HELVETE säger jag bara. Detta var lätt det värsta under hela förlossningen. Trodde att jag skulle kräkas hela tiden, var helt svettig och hade helst velat vara helt näck, kunde inte andas lustgas för att jag mådde så illa och var yr. Minns att jag skrek åt barnmorskan att snälla hjälp mig, gör någonting... men det kunde hon ju inte. Jag har aldrig vrålat så högt i hela mitt liv. Kommer aldrig glömma känslan när huvudet stod precis så långt ner att det nästan var ute, trodde verkligen att hela jag skulle gå sönder. 23:59 födde jag fram min Alexander :) Var så sjukt trött efteråt att jag inte fattade någonting alls. Blödde som en stucken gris och fick massor av sprutor och tabletter medan Alex fick åka upp till neonatal efter ett tag för att han andades så snabbt. Jag var helt hes av allt skrikande. Vid 5-tiden godkände barnmorskan äntligen att jag inte blödde mera, så jag fick åka rullstol till BB. Där stannade jag i en vecka, medan min underbara son fortfarande låg på neonatal. Det visade ju sig att han har hjärtfel.. men det är en annan historia.
Allt som allt var det en lång och jobbig förlossning och ska jag ha barn igen får det gå ett jäkla tag innan dess så att jag hinner glömma hur det var under krystfasen! Är dock överlycklig över resultatet såklart <3
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.