Min förlossningsberättelse, 19 augusti.
elvan91 · 2012-10-01 · 605 visningar
18:e augusti, kl 10:25 kom vi in.
11.00 ca så kom barnmorskan in och tog CTG.
Kl 13.00 ca får jag följa med läkare till gynekolog-rum för undersökning av livmodertappen och den var så mjuk att barnmorskan från igår trodde jag var öppen 2cm, men icke sa Nicke! Inte öppen alls! Men livmodertappen var inte så stor heller.
Ca kl 14.00 får jag medicin för igångsättning.
Nu är klockan 02.30 den 19:e augusti och ännu inga värkar. Henrick sover så gott på madrassen bredvid och jag sitter upprätt och funderar på om jag ska somna om igen. Vi har varit i sjukhuset i 16h nu och inte vill han komma ut än! Anledningen till att vi sover över på sjukhuset är att hanhar för lite fostervatten i mammas mage och de vill nu kontrollera hjärtslaget vart tredje timma (de dyker upp igen vid kl 05:00). Mormor är hemma hos oss och passar Charli. Moster är hos sin pojkvän och väntar ivrigt på att han ska komma ut! Den som längtar mest är nog jag och Henrick! Nej nu ska jag sova, måste ha all kraft för att föda min efterlängtade son. ... Somnade ca 03.00 och fick sova i nån timma innan det var dags för CTG igen. Kl 05.20 dök barnmorskan upp igen och väckte mig. Hon frågade om bebisen rörde sig eller om jag haft värkar än? Nej jag sov så gott så svarade jag. I ca 20 min fick jag ligga vaken med den medans han sparkade och hade sig. När klockan nästan slog 6 så somnade jag igen. Men det dröjde inte länge förrän de kom tillbaka runt halv nio och startade CTG, nu var det en ny barnmorska. Nu vaknade Henrick också så medans CTG tog hans hjärtslag så väntade vi tills barnmorskan kom tillbaka efter ca 30-40 min och förklarade att bebisen sov i början av CTG så vi fick ha apparaten på längre tills han vaknade och började röra sig. När de tog bort apparaten så begav vi oss en trappa upp för att äta frukost och piggna till. Nu kl 09:21 är vi tillbaka i rum 7 igen och inväntar nästa scenario. Vart tredje timma tills klockan blev 14.10 så kom barnmorskan in igen och skulle undersöka. Dock vågar hon inte göra något så fick vänta på läkaren skulle komma. Så fick vi pröva oss fram för 2 olika metoder (ena att låta en ballong utplåna livmodertappen eller få en elektrod på hans huvud så man får mer kontakt med hjärtslagen) men ingen av dessa gick så nu fick vi lägga in mer medicin och låta det ta oss tillväga nånstans. Runt 15.00 så satte vi på CTG igen för att lyssna på hans hjärtslag och se hur kurvan för mina värkar och sammandragningar går. Så kom barnmorskan in efter en halvtimme (15.30) och noterade att jag kanske fått värkar eller om jag bara är öm och har ont. Hoppas verkligen på värkar så att jag kan få ut honom nån gång!
Nu 16.00 kommer barnmorskan in och lyckas att sätta fast elektroden på bebisens huvud, samt att hon fick vattnet att gå samtidigt!
... Henrick är och köper mat till mig, sig och till Nanna. Så när han kom tillbaka så blev han chockad och glad över att allt hade börjat. Till klockan blir 18.00 så börjar det göra ondare och ondare, vi hade absolut ingen lust att äta mat. Strax efteråt så ber vi Nanna att åka hem då hon inte visade nåt stöd utan bara satt vid TV-rummet. Så bad vi mormor att komma istället. Nu vill barnmorskan kolla hur mycket öppen jag är, jag ber Henrick att stanna kvar. Barnmorskan konstaterade att jag var öppen ca 2cm. Mormor kom äntligen och från och med nu hade jag stort stöd från både henrick och min mor. Värkarna gör mer ont så jag ber om epiduralbedövning. Tar en timma innan narkosläkaren kommer förbi. När hon väl kom så blev jag skiträdd, är inte mycket för sprutor... Hon bad mig trycka ut ryggkotorna. Efter hennes befallning och tröst från min kära sambo så trycker hon in sprutan. Kan säga att det kändes som att nån slängde in 20 puttkulor i ryggen... Dock så försvann smärtan och jag mådde som en kung. Men bebisen tryckte neråt hela tiden. Ju mer tiden gick, ju mer tryckte han ner. Kändes som att jag behövde bajsa men det var ju inte alls så. Klockan blev 22.00 ungefär och smärtan av att han trycker ner blev olidlig! Nu började jag svettas rejält och bad om lustgas, från att jag fick lustgasen (klockan var då 20.00 gissar jag på) så har jag minnesluckor. Skäller ut henrick för att han baddar mig fel och för mycket, haha.
Nu satt vi tre bara och väntade tills nåt skulle hända mer än att jag har värkar. Men nånstans mellan 22.30-23.00 så kände jag att han vill ut! Hade svårt att hålla emot. Ringde på klockan och förklarade läget. Jag fick absolut inte krysta! Först ger de mig nåt dropp som ska höja de värkar jag hade, ändrade det till maxnivå. Nu kom läkaren in och skulle vara med då det kan bli komplikationer pga att jag har den där skiljeväggen mitt i vägen. In kommer 2 barnmorskor och en undersköterska. Nu verkar det hända grejer. 23.24 så ber jag till läkaren om jag får krysta ut honom nu. Nej säger han, dina värkar är oregelbundna, du har inga riktiga värkar ännu. Men jag kunde inte stå emot trycket mot bäckenet. Jag sa att jag inte kunde hålla emot längre, att det inte går. Alla försökte lugna mig och sa jo visst kan du hålla dig! Du är då stark så. Det var då jag började koka och blev förbannad! För om jag säger att jag inte kan hålla emot, då kan jag inte det! Så fick läkaren att inse allvaret så han bad en barnmorska att starta det. Jag tryckte och tryckte och tryckte, inga skrik bara hålls för mun och näsa (dum som jag var, hela ansiktet blev blå/röd-prickig...)
Kl 23.49 så började en låt på radion, låten One med Metallica, min och Henricks favorit låt, spelas. Så skämtade Henrick om att nu kommer Theon ut, då blir han en rockare! 3minuters krystning, klockan är 23.52 den 19 augusti, ut kommer en frisk och hel pojke på 4082gram och 52,5cm lång! På mitt bröstkorg medans jag måste krysta ut moderkakan, den följde inte med ut! Och medans pojken kom ut, så brast skiljeväggen och jag förlorade ca 2 liter blod. Min fina pojk blev buren till min andra fina (sambon) och jag åkte iväg i sängen till operationssalen. Jag var så förvirrad att jag fick tårar , kund varken gråta eller tänka. Tänkte på min son, min fina son, medans 10-20st i gröna kläder sprang runt mig och satte på massa sladdar, gav mig sprutor, gav mig en vätska att dricka och sen sövde ner mig. Kl 03.12 så vaknade jag upp, kände mig borta och mörbultad. Frågar ständigt efter min son, och efter sambon. Jag vill till dem. Nej jag skulle ligga på uppvaket i några timmar. Barnmorskan som förlöste mig kom upp och ville se hur jag mår (både jag och sambon fick grymt bra kontakt med henne) och jag bad om att få hit Henrick och Theon. Men hon sa att de sov tillsammans, ville inte störa dem så bad om att få upp min mor. Efter en kvart kom morsan upp och jag började gråta av glädje (jag hade frågat kirurgerna innan de opererade mig om jag kommer klara mig och att det inte va fara och de svarade att de inte kunde svara på det...) mamma satt med mig där till 06.23, när vi fick komma tillbaka. Östra kvinnokliniken fl-avdelningen rum 7 satt min sambo med öppen dörr, i famnen hade han världens vackraste pojk jag skådat. In i famnen till mig och jag var världens lyckligaste :)
Nu i efterhand har jag stor skräck för förlossningar, ska jag föda barn igen, så överväger jag kejsarsnitt. Hände alltför mycket, för många undersökningar som gjorde ont.. Men eftersom skiljeväggen gick sönder så är det lättare att föda antar jag.
Bild nr 1: det är den första bild som togs på Theon. Jag var på väg till op-rummet, min mor tog den bilden, han var ca 10min gammal.
Bild nr 2: där var han väl knappt 2 dagar gammal.
Bild nr 3: hårdrockaren (rocktecknet gör han haha) där var han ca 3 dagar gammal :)
11.00 ca så kom barnmorskan in och tog CTG.
Kl 13.00 ca får jag följa med läkare till gynekolog-rum för undersökning av livmodertappen och den var så mjuk att barnmorskan från igår trodde jag var öppen 2cm, men icke sa Nicke! Inte öppen alls! Men livmodertappen var inte så stor heller.
Ca kl 14.00 får jag medicin för igångsättning.
Nu är klockan 02.30 den 19:e augusti och ännu inga värkar. Henrick sover så gott på madrassen bredvid och jag sitter upprätt och funderar på om jag ska somna om igen. Vi har varit i sjukhuset i 16h nu och inte vill han komma ut än! Anledningen till att vi sover över på sjukhuset är att hanhar för lite fostervatten i mammas mage och de vill nu kontrollera hjärtslaget vart tredje timma (de dyker upp igen vid kl 05:00). Mormor är hemma hos oss och passar Charli. Moster är hos sin pojkvän och väntar ivrigt på att han ska komma ut! Den som längtar mest är nog jag och Henrick! Nej nu ska jag sova, måste ha all kraft för att föda min efterlängtade son. ... Somnade ca 03.00 och fick sova i nån timma innan det var dags för CTG igen. Kl 05.20 dök barnmorskan upp igen och väckte mig. Hon frågade om bebisen rörde sig eller om jag haft värkar än? Nej jag sov så gott så svarade jag. I ca 20 min fick jag ligga vaken med den medans han sparkade och hade sig. När klockan nästan slog 6 så somnade jag igen. Men det dröjde inte länge förrän de kom tillbaka runt halv nio och startade CTG, nu var det en ny barnmorska. Nu vaknade Henrick också så medans CTG tog hans hjärtslag så väntade vi tills barnmorskan kom tillbaka efter ca 30-40 min och förklarade att bebisen sov i början av CTG så vi fick ha apparaten på längre tills han vaknade och började röra sig. När de tog bort apparaten så begav vi oss en trappa upp för att äta frukost och piggna till. Nu kl 09:21 är vi tillbaka i rum 7 igen och inväntar nästa scenario. Vart tredje timma tills klockan blev 14.10 så kom barnmorskan in igen och skulle undersöka. Dock vågar hon inte göra något så fick vänta på läkaren skulle komma. Så fick vi pröva oss fram för 2 olika metoder (ena att låta en ballong utplåna livmodertappen eller få en elektrod på hans huvud så man får mer kontakt med hjärtslagen) men ingen av dessa gick så nu fick vi lägga in mer medicin och låta det ta oss tillväga nånstans. Runt 15.00 så satte vi på CTG igen för att lyssna på hans hjärtslag och se hur kurvan för mina värkar och sammandragningar går. Så kom barnmorskan in efter en halvtimme (15.30) och noterade att jag kanske fått värkar eller om jag bara är öm och har ont. Hoppas verkligen på värkar så att jag kan få ut honom nån gång!
Nu 16.00 kommer barnmorskan in och lyckas att sätta fast elektroden på bebisens huvud, samt att hon fick vattnet att gå samtidigt!
... Henrick är och köper mat till mig, sig och till Nanna. Så när han kom tillbaka så blev han chockad och glad över att allt hade börjat. Till klockan blir 18.00 så börjar det göra ondare och ondare, vi hade absolut ingen lust att äta mat. Strax efteråt så ber vi Nanna att åka hem då hon inte visade nåt stöd utan bara satt vid TV-rummet. Så bad vi mormor att komma istället. Nu vill barnmorskan kolla hur mycket öppen jag är, jag ber Henrick att stanna kvar. Barnmorskan konstaterade att jag var öppen ca 2cm. Mormor kom äntligen och från och med nu hade jag stort stöd från både henrick och min mor. Värkarna gör mer ont så jag ber om epiduralbedövning. Tar en timma innan narkosläkaren kommer förbi. När hon väl kom så blev jag skiträdd, är inte mycket för sprutor... Hon bad mig trycka ut ryggkotorna. Efter hennes befallning och tröst från min kära sambo så trycker hon in sprutan. Kan säga att det kändes som att nån slängde in 20 puttkulor i ryggen... Dock så försvann smärtan och jag mådde som en kung. Men bebisen tryckte neråt hela tiden. Ju mer tiden gick, ju mer tryckte han ner. Kändes som att jag behövde bajsa men det var ju inte alls så. Klockan blev 22.00 ungefär och smärtan av att han trycker ner blev olidlig! Nu började jag svettas rejält och bad om lustgas, från att jag fick lustgasen (klockan var då 20.00 gissar jag på) så har jag minnesluckor. Skäller ut henrick för att han baddar mig fel och för mycket, haha.
Nu satt vi tre bara och väntade tills nåt skulle hända mer än att jag har värkar. Men nånstans mellan 22.30-23.00 så kände jag att han vill ut! Hade svårt att hålla emot. Ringde på klockan och förklarade läget. Jag fick absolut inte krysta! Först ger de mig nåt dropp som ska höja de värkar jag hade, ändrade det till maxnivå. Nu kom läkaren in och skulle vara med då det kan bli komplikationer pga att jag har den där skiljeväggen mitt i vägen. In kommer 2 barnmorskor och en undersköterska. Nu verkar det hända grejer. 23.24 så ber jag till läkaren om jag får krysta ut honom nu. Nej säger han, dina värkar är oregelbundna, du har inga riktiga värkar ännu. Men jag kunde inte stå emot trycket mot bäckenet. Jag sa att jag inte kunde hålla emot längre, att det inte går. Alla försökte lugna mig och sa jo visst kan du hålla dig! Du är då stark så. Det var då jag började koka och blev förbannad! För om jag säger att jag inte kan hålla emot, då kan jag inte det! Så fick läkaren att inse allvaret så han bad en barnmorska att starta det. Jag tryckte och tryckte och tryckte, inga skrik bara hålls för mun och näsa (dum som jag var, hela ansiktet blev blå/röd-prickig...)
Kl 23.49 så började en låt på radion, låten One med Metallica, min och Henricks favorit låt, spelas. Så skämtade Henrick om att nu kommer Theon ut, då blir han en rockare! 3minuters krystning, klockan är 23.52 den 19 augusti, ut kommer en frisk och hel pojke på 4082gram och 52,5cm lång! På mitt bröstkorg medans jag måste krysta ut moderkakan, den följde inte med ut! Och medans pojken kom ut, så brast skiljeväggen och jag förlorade ca 2 liter blod. Min fina pojk blev buren till min andra fina (sambon) och jag åkte iväg i sängen till operationssalen. Jag var så förvirrad att jag fick tårar , kund varken gråta eller tänka. Tänkte på min son, min fina son, medans 10-20st i gröna kläder sprang runt mig och satte på massa sladdar, gav mig sprutor, gav mig en vätska att dricka och sen sövde ner mig. Kl 03.12 så vaknade jag upp, kände mig borta och mörbultad. Frågar ständigt efter min son, och efter sambon. Jag vill till dem. Nej jag skulle ligga på uppvaket i några timmar. Barnmorskan som förlöste mig kom upp och ville se hur jag mår (både jag och sambon fick grymt bra kontakt med henne) och jag bad om att få hit Henrick och Theon. Men hon sa att de sov tillsammans, ville inte störa dem så bad om att få upp min mor. Efter en kvart kom morsan upp och jag började gråta av glädje (jag hade frågat kirurgerna innan de opererade mig om jag kommer klara mig och att det inte va fara och de svarade att de inte kunde svara på det...) mamma satt med mig där till 06.23, när vi fick komma tillbaka. Östra kvinnokliniken fl-avdelningen rum 7 satt min sambo med öppen dörr, i famnen hade han världens vackraste pojk jag skådat. In i famnen till mig och jag var världens lyckligaste :)
Nu i efterhand har jag stor skräck för förlossningar, ska jag föda barn igen, så överväger jag kejsarsnitt. Hände alltför mycket, för många undersökningar som gjorde ont.. Men eftersom skiljeväggen gick sönder så är det lättare att föda antar jag.
Bild nr 1: det är den första bild som togs på Theon. Jag var på väg till op-rummet, min mor tog den bilden, han var ca 10min gammal.
Bild nr 2: där var han väl knappt 2 dagar gammal.
Bild nr 3: hårdrockaren (rocktecknet gör han haha) där var han ca 3 dagar gammal :)
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.