Min förlossningsberättelse
Qarin · 2011-08-29 · 850 visningar
17 augusti 2011
Ca kl.07.00 Värkarna börjar med 7-15 minuters mellanrum och vara ca 1 minut. Känner direkt att detta är något helt annat än de förvärkar man haft innan, de här gör mycket ondare! Blir lite rädd över kraften i värkarna men efter några stycken lär jag mig andas igenom dem och känner att modet återväder. Ringer mamma och berättar att det nog är på G och att det vore bra om hon kom och hämtade hunden efter jobbet.
Kl.10.00 Är på BMC, har en inplanerad tid där. Värkarna håller fortfarande i sig och kommer nu regelbundet var 10:e minut och varar mellan 1-1,5 minut. Barnmorskan kollar bebis hjärtljud och mitt blodtryck och känner på mina värkar. Allt ser bra ut och hon säger att vi inte behöver boka in tid för kontroll på sjukhuset, nu är vi i början av förlossningen! (Skulle annars fått tid för kontroll p.g.a. överburenhet).
Kl. 11.00 Vi åker hem och kollar på film och vilar så mycket vi kan mellan värkarna som håller i sig regelbundet. Känns skrämmande men väldigt bra att det äntligen är på riktigt! Fast både jag och mannen vågar knappt lita på att det inte ska ge sig och vara ännu ett falsklarm. Under dagen blir värkarna mer och mer smärtsamma och jag använder min TENS-apparat för att hantera smärtan. Den är guld värd! Mamma kommer på eftermiddagen och hämtar hunden. Vi kämpar på hela dagen och klockar värkarna.
Kl. 20.00 Det är mellan 7-10 minuter mellan värkarna men de gör mer ont. Vi ringer förlossningen för att rådgöra. De tycker att vi ska åka in när det är 5-6 minuter mellan värkarna, eller om vi känner att vi inte kan hantera smärtan. Vi stannar hemma några timmar till och försöker att andas och anväder TENSen för att hantera smärtan.
18 augusti 2011
Kl. 00.40 Värkarna kommer var 6:e minut och jag börjar må illa. Vi har ett par mil att åka till förlossningen så vi bestämmer oss för att åka in. Vi räknar med att vi ska bli hemskickade igen men vill ändå kolla läget och kanske få nåt för smärtan.
Kl.01.20 Blir undersökt på förlossningen. Tappen är nästan utplånad men har en liten bit kvar, är ca 1 cm öppen. Vi får ändå stanna kvar och blir flyttade till ett övernattningsrum.
Kl. 03.15 Jag får morfin mot smärtan och bekanyl så att jag ska kunna sova lite och samla krafter eftersom jag börjar bli så trött av den långa latensfasen. Sprutorna ges i mina lår och de känns lite men det är underbart när de börjar verka och jag somnar ett par timmar. Vaknar sen av illamående när morfinet klingar av. Försöker dock slumra lite mellan värkarna och illamåendet fram till kl. 07.30. Börjar kräkas ordentligt vid 08.10 och värkarna blir värre igen.
Kl.10.50 Kräks fortfarande och värkarna kommer mellan 6-7 minuter. Har fortfarande TENS-apparaten som är underbar, har haft den på sedan det hela började men har ökat ”dosen” successivt. Blir undersökt kl.11.00 och är då öppen 4 cm efter 27 timmars latensfas. Vi får byta rum till ett förlossningsrum och känner att äntligen är vi i den aktiva fasen!
Kl.12.00 Börjar gå runt i korridorerna med den fina gåstolen för att skynda på det lite. Blir undersökt igen kl. 13.30 och är då öppen 5 cm. Börjar använda lustgasen. Tycker inte att den hjälper alls först men envisas med att jag ska lära mig den. Efter ett tag känner jag hur den hjälper och tycker den är grym! Använder TENSen, lustgas och profylaxandning som smärtlindring.
Kl.15.45 Blir undersökt igen, fortfarande bara öppen 5 cm. BM och vi tar gemensamt beslut om att ta hål på hinnorna för att få fart på det. Detta görs kl.16.15 och vattnet forsar ut. Värkarna sätter fart ordentligt. Vattnet är grönt vilket betyder att bebis har bajsat. Blir lite orolig att nåt ska vara fel. De sätter en elektrod i bebis huvud för att hålla extra koll.
Kl. 18.00 Undersökning igen. Nu är jag öppen 6 cm. Jag känner att värkarna gör otroligt ont nu och jag är så trött. Värkarna är lika långa som vilan nu och kommer hela tiden. Ber om EDA.
Kl.19.15 Får EDA av en elev som först gör fel men tillslut får till det. Jag ligger och gråter under tiden för att värkarna gör så fruktansvärt ont. Känner inte av att de lägger EDAn. När den börjar fungera känns det som himmelriket! En paus i smärtan! BM sätter även på dropp med värkstimulerande.
Kl.20.45 Blir undersökt igen och är nu öppen 10cm! BM säger att det bara är en liten flik kvar. Känns underbart, nu är vi nära slutet!
Kl.22.10 Det känns som jag ska skita på mig och trycker nåt så fruktansvärt neråt underlivet. Vi ringer på BM. Hon undersöker mig och ser att det är dags för utdrivningsskedet. BM är underbar och guidar mig genom krystningarna. Jag får bäckenbottenbedövning som tar bort toppen av smärtan. Jag skriker och tar i allt vad jag kan. Känns som det inte händer någonting och det gör så ont att jag tror jag ska dö. Jag tänker så ”Nu dör jag”. Efter ett tag frågar BM om jag vill känna på bebis hjässa. Jag säger nej först men sen ångrar jag mig och känner efter. Känner nåt hårigt och slemmigt mellan benen. Det ger mig sån motivation att jobba vidare, nu ska hon ut! Jag skriker och tar i och lyssnar på BM när jag ska andas igenom värkarna för att inte spricka. BM säger plötsligt att vi inte kommer att få henne direkt hon kommer ut, jag är så inne i smärtan så jag knappt reflekterar över det.
Men sen kl.23.10 händer det. Huvudet kommer ut och jag känner även en tjock mage som ploppar ut. Sen försvinner all smärta. Det gör inte ont någonstans. Efter någon sekunds tystnad börjar bebis gråta och jag och mannen störtgråter med. Hon var helt blåsvart men får snabbt färg. Bebis kommer upp på mitt bröst och jag ser direkt att hon har mina ögon. Jag bara gråter och njuter av att smärtan är borta och hon äntligen är här!
Kl.23.30 Kommer moderkakan och sen syr BM mig. Jag sprack endast lite och är väldigt tacksam för det! Kändes inte alls när hon sydde. Efter att vi fikat och njutit av vår bebis lite vägde vi och mätte bebis. Hon kom ut som 4290g och 52cm ren kärlek! <3<3<3<3<3
Vill tillägga att min man var underbar under hela förlossningen! Hade aldrig klarat det utan honom! <3
Ca kl.07.00 Värkarna börjar med 7-15 minuters mellanrum och vara ca 1 minut. Känner direkt att detta är något helt annat än de förvärkar man haft innan, de här gör mycket ondare! Blir lite rädd över kraften i värkarna men efter några stycken lär jag mig andas igenom dem och känner att modet återväder. Ringer mamma och berättar att det nog är på G och att det vore bra om hon kom och hämtade hunden efter jobbet.
Kl.10.00 Är på BMC, har en inplanerad tid där. Värkarna håller fortfarande i sig och kommer nu regelbundet var 10:e minut och varar mellan 1-1,5 minut. Barnmorskan kollar bebis hjärtljud och mitt blodtryck och känner på mina värkar. Allt ser bra ut och hon säger att vi inte behöver boka in tid för kontroll på sjukhuset, nu är vi i början av förlossningen! (Skulle annars fått tid för kontroll p.g.a. överburenhet).
Kl. 11.00 Vi åker hem och kollar på film och vilar så mycket vi kan mellan värkarna som håller i sig regelbundet. Känns skrämmande men väldigt bra att det äntligen är på riktigt! Fast både jag och mannen vågar knappt lita på att det inte ska ge sig och vara ännu ett falsklarm. Under dagen blir värkarna mer och mer smärtsamma och jag använder min TENS-apparat för att hantera smärtan. Den är guld värd! Mamma kommer på eftermiddagen och hämtar hunden. Vi kämpar på hela dagen och klockar värkarna.
Kl. 20.00 Det är mellan 7-10 minuter mellan värkarna men de gör mer ont. Vi ringer förlossningen för att rådgöra. De tycker att vi ska åka in när det är 5-6 minuter mellan värkarna, eller om vi känner att vi inte kan hantera smärtan. Vi stannar hemma några timmar till och försöker att andas och anväder TENSen för att hantera smärtan.
18 augusti 2011
Kl. 00.40 Värkarna kommer var 6:e minut och jag börjar må illa. Vi har ett par mil att åka till förlossningen så vi bestämmer oss för att åka in. Vi räknar med att vi ska bli hemskickade igen men vill ändå kolla läget och kanske få nåt för smärtan.
Kl.01.20 Blir undersökt på förlossningen. Tappen är nästan utplånad men har en liten bit kvar, är ca 1 cm öppen. Vi får ändå stanna kvar och blir flyttade till ett övernattningsrum.
Kl. 03.15 Jag får morfin mot smärtan och bekanyl så att jag ska kunna sova lite och samla krafter eftersom jag börjar bli så trött av den långa latensfasen. Sprutorna ges i mina lår och de känns lite men det är underbart när de börjar verka och jag somnar ett par timmar. Vaknar sen av illamående när morfinet klingar av. Försöker dock slumra lite mellan värkarna och illamåendet fram till kl. 07.30. Börjar kräkas ordentligt vid 08.10 och värkarna blir värre igen.
Kl.10.50 Kräks fortfarande och värkarna kommer mellan 6-7 minuter. Har fortfarande TENS-apparaten som är underbar, har haft den på sedan det hela började men har ökat ”dosen” successivt. Blir undersökt kl.11.00 och är då öppen 4 cm efter 27 timmars latensfas. Vi får byta rum till ett förlossningsrum och känner att äntligen är vi i den aktiva fasen!
Kl.12.00 Börjar gå runt i korridorerna med den fina gåstolen för att skynda på det lite. Blir undersökt igen kl. 13.30 och är då öppen 5 cm. Börjar använda lustgasen. Tycker inte att den hjälper alls först men envisas med att jag ska lära mig den. Efter ett tag känner jag hur den hjälper och tycker den är grym! Använder TENSen, lustgas och profylaxandning som smärtlindring.
Kl.15.45 Blir undersökt igen, fortfarande bara öppen 5 cm. BM och vi tar gemensamt beslut om att ta hål på hinnorna för att få fart på det. Detta görs kl.16.15 och vattnet forsar ut. Värkarna sätter fart ordentligt. Vattnet är grönt vilket betyder att bebis har bajsat. Blir lite orolig att nåt ska vara fel. De sätter en elektrod i bebis huvud för att hålla extra koll.
Kl. 18.00 Undersökning igen. Nu är jag öppen 6 cm. Jag känner att värkarna gör otroligt ont nu och jag är så trött. Värkarna är lika långa som vilan nu och kommer hela tiden. Ber om EDA.
Kl.19.15 Får EDA av en elev som först gör fel men tillslut får till det. Jag ligger och gråter under tiden för att värkarna gör så fruktansvärt ont. Känner inte av att de lägger EDAn. När den börjar fungera känns det som himmelriket! En paus i smärtan! BM sätter även på dropp med värkstimulerande.
Kl.20.45 Blir undersökt igen och är nu öppen 10cm! BM säger att det bara är en liten flik kvar. Känns underbart, nu är vi nära slutet!
Kl.22.10 Det känns som jag ska skita på mig och trycker nåt så fruktansvärt neråt underlivet. Vi ringer på BM. Hon undersöker mig och ser att det är dags för utdrivningsskedet. BM är underbar och guidar mig genom krystningarna. Jag får bäckenbottenbedövning som tar bort toppen av smärtan. Jag skriker och tar i allt vad jag kan. Känns som det inte händer någonting och det gör så ont att jag tror jag ska dö. Jag tänker så ”Nu dör jag”. Efter ett tag frågar BM om jag vill känna på bebis hjässa. Jag säger nej först men sen ångrar jag mig och känner efter. Känner nåt hårigt och slemmigt mellan benen. Det ger mig sån motivation att jobba vidare, nu ska hon ut! Jag skriker och tar i och lyssnar på BM när jag ska andas igenom värkarna för att inte spricka. BM säger plötsligt att vi inte kommer att få henne direkt hon kommer ut, jag är så inne i smärtan så jag knappt reflekterar över det.
Men sen kl.23.10 händer det. Huvudet kommer ut och jag känner även en tjock mage som ploppar ut. Sen försvinner all smärta. Det gör inte ont någonstans. Efter någon sekunds tystnad börjar bebis gråta och jag och mannen störtgråter med. Hon var helt blåsvart men får snabbt färg. Bebis kommer upp på mitt bröst och jag ser direkt att hon har mina ögon. Jag bara gråter och njuter av att smärtan är borta och hon äntligen är här!
Kl.23.30 Kommer moderkakan och sen syr BM mig. Jag sprack endast lite och är väldigt tacksam för det! Kändes inte alls när hon sydde. Efter att vi fikat och njutit av vår bebis lite vägde vi och mätte bebis. Hon kom ut som 4290g och 52cm ren kärlek! <3<3<3<3<3
Vill tillägga att min man var underbar under hela förlossningen! Hade aldrig klarat det utan honom! <3
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.