min förlossningsberättelse
Pernilla_109 · 2011-09-17 · 501 visningar
Den 25 augusti vaknade jag klocka 4 på morgonen av att jag hade något som kändes som ihållande mensvärk. Toppen tänkte jag förvärkar, går upp och tar alvedon och en dusch och går och lägger mig igen. Klockan 7 vaknar jag igen då kommer smärtan med fem minuters intervaller och håller i sig i en minut.
I det här läget borde jag ju ha fattat att något är på gång men det är 8 veckor kvar tills bf. Jag äter frukost och försöker fokusera på annat, möter upp sambon på första föräldraträffen. Frågar barnmorskan vad det kan vara eftersom det fortfarande gör ont, hon tror att jag har gjort för mycket och tycker jag ska ta några alvedon och åka hem och lägga mig efter träffen.
Kl 12 är träffen över och när jag går till bilen så känner jag att det gör ondare än innan så jag ringer in till förlossningen och får en tid kl 13. Hinner hem och byta kläder och slänga i mig ett halv äpple. Sätter mig i bilen igen och kör upp till sjukhuset när jag kommer fram så gör det så ont att jag knappt tar mig in.
kl 13 Får åka rullstol till rätt avdelning där de kopplar upp mig på en ctg-kurva och där ska jag sitta i 25 min... Hur nu detta ska gå till tänker jag för nu gör det så ont att jag knappt kan sitta still när de kommer. Sköterskan kommer in efter 10 min då det tydligen syns på kurvan att jag har väldigt ont. Får lägga mig på britsen och hon känner efter, då är livmodertappen helt utplånad och jag är öppen 4 cm.
Kl 13.20 Rullstol i rekordfart in på förlossningen där jag får bricanyl för att stoppa vad jag nu fattar är riktiga värkar och nu gör de rejält ont. Tänk vad man kan få hjärnan att lura sig själv, men hade jag fattat vad som hände innan hade jag väl kört i diket. Bricanylen fungerar i ungefär fem minuter sen är de igång igen. Doktorn kommer in och känner på mig igen då är det öppet 5 cm plus att hon kan känna hinnblåsan. Jag får kortison i benet och får ringa efter sambon och säga att han får änna skynda sig hit för bebis blir det, det är bara en fråga om när.
De försöker få i en kanyl för att kunna sätta i ett dropp med värkstoppande medicin men så lätt ska vi väl inte gör det för jag är inte stickvänlig krävs många försök innan någon duger något sånär.
Sambon kommer och jag försöker förklara vad det är som händer, svårt när jag inte riktigt är med på noterna själv. Dessutom fungerar inte droppet och värkarna kommer tätare och håller i längre och gör ondare. Doktorn kommer och känner igen, japp en liten rumpa försöker ta sig ut detta går inte att stoppa längre. Så jag blir förberedd för kejsarsnitt, kateter rakad och världens snyggaste sockar. Skutsas in på operation medans läkarna frågar miljarder frågor, har du lungproblem, vad väger du osv osv jag har fullt sjå med att andas mig igenom värkarna.
Framme på operation, 10, meter från mitt rum kommer värkarna så tätt att det känns som en enda lång, innan kunde jag ju få vila en minut emellan. Får välja om jag vill bli sövd eller få en epidural. Epidural is the shit!!! Vill ju vara med när han tittar ut. Får en dos bricanyl till så att de ska kunna lägga epiduralen, är den skönaste känslan i världen när epiduralen verkar och värkarna ger sig benen blir helt varma och jag bara njuter av att inte ha ont längre.
De lägger snittet och jag känner hur det rycker och sliter i magen men det gör inte ont.
16.01 är han ute men det fattar inte jag, han andas inte så de tar in honom i ett annat rum så de får hjälpa honom. Sambon får komma in efter en stund, han blir erbjuden en stol och lite saft, tydligen blev någon lite vit i ansiktet.
Fick berättat för mig efteråt att när de snittade så var han redan halvägs ute med rumpan så de fick trycka tillbaka honom och plocka ut honom vilket gjorde att han tyckte att det var lite jobbigt.
19.00 får jag äntligen träffan min lilla skrutt 2015 gram väger han och är 7 veckor och 3 dagar för tidig. Körs in med säng och allt till salen där han ligger i en kuvös, han får lite hjälp att andas och hålla värmen jag sticker in ena handes och klappar lite på honom och hoppas att han inte går sönder. Har lite svårt att fatta att den här lilla plutten är min och ska få följa med oss hem så småningom...
I det här läget borde jag ju ha fattat att något är på gång men det är 8 veckor kvar tills bf. Jag äter frukost och försöker fokusera på annat, möter upp sambon på första föräldraträffen. Frågar barnmorskan vad det kan vara eftersom det fortfarande gör ont, hon tror att jag har gjort för mycket och tycker jag ska ta några alvedon och åka hem och lägga mig efter träffen.
Kl 12 är träffen över och när jag går till bilen så känner jag att det gör ondare än innan så jag ringer in till förlossningen och får en tid kl 13. Hinner hem och byta kläder och slänga i mig ett halv äpple. Sätter mig i bilen igen och kör upp till sjukhuset när jag kommer fram så gör det så ont att jag knappt tar mig in.
kl 13 Får åka rullstol till rätt avdelning där de kopplar upp mig på en ctg-kurva och där ska jag sitta i 25 min... Hur nu detta ska gå till tänker jag för nu gör det så ont att jag knappt kan sitta still när de kommer. Sköterskan kommer in efter 10 min då det tydligen syns på kurvan att jag har väldigt ont. Får lägga mig på britsen och hon känner efter, då är livmodertappen helt utplånad och jag är öppen 4 cm.
Kl 13.20 Rullstol i rekordfart in på förlossningen där jag får bricanyl för att stoppa vad jag nu fattar är riktiga värkar och nu gör de rejält ont. Tänk vad man kan få hjärnan att lura sig själv, men hade jag fattat vad som hände innan hade jag väl kört i diket. Bricanylen fungerar i ungefär fem minuter sen är de igång igen. Doktorn kommer in och känner på mig igen då är det öppet 5 cm plus att hon kan känna hinnblåsan. Jag får kortison i benet och får ringa efter sambon och säga att han får änna skynda sig hit för bebis blir det, det är bara en fråga om när.
De försöker få i en kanyl för att kunna sätta i ett dropp med värkstoppande medicin men så lätt ska vi väl inte gör det för jag är inte stickvänlig krävs många försök innan någon duger något sånär.
Sambon kommer och jag försöker förklara vad det är som händer, svårt när jag inte riktigt är med på noterna själv. Dessutom fungerar inte droppet och värkarna kommer tätare och håller i längre och gör ondare. Doktorn kommer och känner igen, japp en liten rumpa försöker ta sig ut detta går inte att stoppa längre. Så jag blir förberedd för kejsarsnitt, kateter rakad och världens snyggaste sockar. Skutsas in på operation medans läkarna frågar miljarder frågor, har du lungproblem, vad väger du osv osv jag har fullt sjå med att andas mig igenom värkarna.
Framme på operation, 10, meter från mitt rum kommer värkarna så tätt att det känns som en enda lång, innan kunde jag ju få vila en minut emellan. Får välja om jag vill bli sövd eller få en epidural. Epidural is the shit!!! Vill ju vara med när han tittar ut. Får en dos bricanyl till så att de ska kunna lägga epiduralen, är den skönaste känslan i världen när epiduralen verkar och värkarna ger sig benen blir helt varma och jag bara njuter av att inte ha ont längre.
De lägger snittet och jag känner hur det rycker och sliter i magen men det gör inte ont.
16.01 är han ute men det fattar inte jag, han andas inte så de tar in honom i ett annat rum så de får hjälpa honom. Sambon får komma in efter en stund, han blir erbjuden en stol och lite saft, tydligen blev någon lite vit i ansiktet.
Fick berättat för mig efteråt att när de snittade så var han redan halvägs ute med rumpan så de fick trycka tillbaka honom och plocka ut honom vilket gjorde att han tyckte att det var lite jobbigt.
19.00 får jag äntligen träffan min lilla skrutt 2015 gram väger han och är 7 veckor och 3 dagar för tidig. Körs in med säng och allt till salen där han ligger i en kuvös, han får lite hjälp att andas och hålla värmen jag sticker in ena handes och klappar lite på honom och hoppas att han inte går sönder. Har lite svårt att fatta att den här lilla plutten är min och ska få följa med oss hem så småningom...
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.