Min egoistiska mamma

Jag kan bli så ledsen på min mamma. Och nästan ännu mer ledsen på mig själv för att jag finner mig i det och inte lyckas ge henne svar på tal. Jag skulle faktiskt vilja konfrontera henne, men jag vet inte hur jag ska nå fram. Hon har som en sköld omkring sig som slår ifrån alla anklagelser som "orättvisa". Hon saknar helt förmåga, eller snarare saknar helt viljan att försöka se saker och ting ur andras perspektiv.

Min mamma är så ofantligt egoistisk! Men det dråpliga är att hon själv tycker att hon ställer upp så mycket för alla och alltid gjort det! Hmrmpf! Inte på mig i alla fall! Och inte på min pappa heller! Det är alltid hennes vilja som ska styra!

Min pappa vill så gärna flytta närmare oss så att vi får lättare att umgås och jag, min sambo och min son vill gärna det med, men min mor ställer upp helt vansinniga motkrav för att gå med på att flytta. Utan att ta någon som helst hänsyn till att min stackars pappa velat flytta i 25-30 år från den där hålan de bor i.

Jag vet att det kommer falla på min lott att ta hand om och hjälpa dem när de blir äldre trots att jag har två syskon. Varför skulle jag vilja ställa upp på min mor när hon inte vill ställa upp på mig? Hon har ju ofta viktigare saker för sig som att rensa rabatter, måla jordgubbar på saftflaskor eller annat trams. ÖÖÖÖÖhhhhh! Jag är bara så himla trött på henne!