Min berättelse!! :)
Babybell · 2010-03-18 · 443 visningar
Skulle alltså vart i vecka 38 nu, sitta här med ryggvärk och ömma fötter. Men istället sitter jag här med en liten bebis, en liten flicka :) Hon kom 2½ vecka tidigt (så sköönt!!) och jag var förstföderska så alla hade sagt att jag skulle gå över tiden.
Fredag morgon kl 04:00 vaknade jag av att jag kände smärta i magen som sträckte sig bak i ryggen, höll i sig i någon minut och sedan släppte det. Och det höll på så med 10 min intervaller, vågade inte tro att det var värkar som hade börjat. Ingen slempropp eller något sånt hade gått och jag hade bara känt molande mensvärk i magen två dagar innan som höll i sig. Jag frågade nära och kära om de hade haft samma molande värk och om det kunde vara förvärkar men de sa bara att "ja men det har man hela tiden".
Men i alla fall värkarna fortsatte med 10-4 min intervaller och jag ringde till förlossningen och de sa att det var vanliga förvärkar och inget att oroa sig för. Jag frågade om det var ett tecken på att bebisen kunde komma snart, men de sa bara att man aldrig vet och det behöver inte betyda det. Jag skötte mig bra och andades igenom värkarna, fick in en jätte bra teknik även fast man bara ville dö ibland.
Jag satt på toa och kissade och såg att det kom lite slem och blod, yeees tänkte jag! Ringde förlossnigen igen men de sa att det inte betydde så mycket om slemproppen gick. Men jag ville inte tro på dem, jag kände att det var något på gång!
Sedan på fredag natt vid 01:00 tiden åkte jag in till förlossningen för att jag hade så ont. När vi skulle ta hissen upp till förlossnigen kommer det ambulanspersonal springandes med en bår mot hissen och där ligger en gravid kvinna och skriker och vrider sig av smärta.
Ja och det är ju inte det man vill se när man är förstföderska och rädd för sjukhus! Jag blev livrädd! Men väl inne på förlossningen var det jätte lugnt och snäll personal, vi kollade ctg kurvan och allt såg fint ut, värkarna var på 10 min mellanrum och jag hade öppnat mig 1 cm och de frågade om vi ville stanna eller åka hem. Men efter synen vid hissen ville jag bara åka hem till min säng!
Så vi åkte hem, fick ingen sömn alls hade så ont och jag spydde bara upp allt jag fick i mig, till och med vatten. Jag försökte duscha, bada och sitta och gunga fram och tillbaka men jag var så trött eftersom jag inte fått sova på 24 timmar nästan. Och ingen mat och livrädd var jag med. Jag satt och grät och skrek att jag inte ville detta och min sambo försökte trösta mig men sedan somnade han bara(!!). Jag var uppe hela natten och var så ledsen och nervös och hade så ont, tog tiderna på verkarna och försökte andas igenom dem. Och det gjorde jag bra!
Klockan 15:00 i lördags fick jag nog! Vi åkte in till förlossningen och de välkomnade mig och tyckte jag skulle stanna eftersom jag inte fått sova något på 36 timmar nu och knappt någon mat i magen.
Det hade inte hänt så mycket mer än att livmodertappen hade blivit lite mindre och var öppen 1½ cm.
Jag fick morfin för att kunna somna, men det hjälpte inte, låg och hade ont och försökte verkligen att sova. Strax innan midnatt (lördag-söndag) fick jag mer morfin + sömntabletter och alvedon och då fick jag sova 3 timmar! Men när jag vaknade hade jag fått ännu ondare, så jag låg och vred mig och försökte andas igenom värkarna. Jag tog även en dusch.
Nu hade det hänt lite mer var öppen 2-3 cm och då var klockan 04:00 söndag.
Tillslut bad jag om lustgas och det funkade sådär, trode att det skulle ta bort mer smärta än vad det gjorde. Men tog man den i tid innan en värk funkade det ganska bra!
Kl 08:00 öppen 4-5 cm och de gjorde hål på hinnorna, vatten forsade ut! Äntligen händer det grejer!
Tillslut skrek jag efter epidural och de ringde efter narkosläkaren som gav mig den, inte alls så farlig som man har hört (och jag e stickrädd!).
Gud vilken fart det tog sedan vid 11 tiden i söndags var jag öppen 8 cm, krystvärkar hade börjat lite.
Och kl 12 var jag öppen 10 cm!! "Väggarna" skulle bara få mjukna lite till och de tvingade upp mig i en gåstol som inte var populärt då. Jag vägrade öppna ögonen och stod och lät som en ko i lustgasen.
Men tillslut var det dags! Bebisen skulle ut och jag krystade i ca 30 min sen kom HON ut! Jag trode under hela graviditeten att det skulle bli en pojk, men blev så glad när hon kom ut och allt var över :)
Är så lycklig och allt känns som en dröm nu, njuter av varenda sekund!
Lycka till alla blivande mammor!!!
Kramar
Fredag morgon kl 04:00 vaknade jag av att jag kände smärta i magen som sträckte sig bak i ryggen, höll i sig i någon minut och sedan släppte det. Och det höll på så med 10 min intervaller, vågade inte tro att det var värkar som hade börjat. Ingen slempropp eller något sånt hade gått och jag hade bara känt molande mensvärk i magen två dagar innan som höll i sig. Jag frågade nära och kära om de hade haft samma molande värk och om det kunde vara förvärkar men de sa bara att "ja men det har man hela tiden".
Men i alla fall värkarna fortsatte med 10-4 min intervaller och jag ringde till förlossningen och de sa att det var vanliga förvärkar och inget att oroa sig för. Jag frågade om det var ett tecken på att bebisen kunde komma snart, men de sa bara att man aldrig vet och det behöver inte betyda det. Jag skötte mig bra och andades igenom värkarna, fick in en jätte bra teknik även fast man bara ville dö ibland.
Jag satt på toa och kissade och såg att det kom lite slem och blod, yeees tänkte jag! Ringde förlossnigen igen men de sa att det inte betydde så mycket om slemproppen gick. Men jag ville inte tro på dem, jag kände att det var något på gång!
Sedan på fredag natt vid 01:00 tiden åkte jag in till förlossningen för att jag hade så ont. När vi skulle ta hissen upp till förlossnigen kommer det ambulanspersonal springandes med en bår mot hissen och där ligger en gravid kvinna och skriker och vrider sig av smärta.
Ja och det är ju inte det man vill se när man är förstföderska och rädd för sjukhus! Jag blev livrädd! Men väl inne på förlossningen var det jätte lugnt och snäll personal, vi kollade ctg kurvan och allt såg fint ut, värkarna var på 10 min mellanrum och jag hade öppnat mig 1 cm och de frågade om vi ville stanna eller åka hem. Men efter synen vid hissen ville jag bara åka hem till min säng!
Så vi åkte hem, fick ingen sömn alls hade så ont och jag spydde bara upp allt jag fick i mig, till och med vatten. Jag försökte duscha, bada och sitta och gunga fram och tillbaka men jag var så trött eftersom jag inte fått sova på 24 timmar nästan. Och ingen mat och livrädd var jag med. Jag satt och grät och skrek att jag inte ville detta och min sambo försökte trösta mig men sedan somnade han bara(!!). Jag var uppe hela natten och var så ledsen och nervös och hade så ont, tog tiderna på verkarna och försökte andas igenom dem. Och det gjorde jag bra!
Klockan 15:00 i lördags fick jag nog! Vi åkte in till förlossningen och de välkomnade mig och tyckte jag skulle stanna eftersom jag inte fått sova något på 36 timmar nu och knappt någon mat i magen.
Det hade inte hänt så mycket mer än att livmodertappen hade blivit lite mindre och var öppen 1½ cm.
Jag fick morfin för att kunna somna, men det hjälpte inte, låg och hade ont och försökte verkligen att sova. Strax innan midnatt (lördag-söndag) fick jag mer morfin + sömntabletter och alvedon och då fick jag sova 3 timmar! Men när jag vaknade hade jag fått ännu ondare, så jag låg och vred mig och försökte andas igenom värkarna. Jag tog även en dusch.
Nu hade det hänt lite mer var öppen 2-3 cm och då var klockan 04:00 söndag.
Tillslut bad jag om lustgas och det funkade sådär, trode att det skulle ta bort mer smärta än vad det gjorde. Men tog man den i tid innan en värk funkade det ganska bra!
Kl 08:00 öppen 4-5 cm och de gjorde hål på hinnorna, vatten forsade ut! Äntligen händer det grejer!
Tillslut skrek jag efter epidural och de ringde efter narkosläkaren som gav mig den, inte alls så farlig som man har hört (och jag e stickrädd!).
Gud vilken fart det tog sedan vid 11 tiden i söndags var jag öppen 8 cm, krystvärkar hade börjat lite.
Och kl 12 var jag öppen 10 cm!! "Väggarna" skulle bara få mjukna lite till och de tvingade upp mig i en gåstol som inte var populärt då. Jag vägrade öppna ögonen och stod och lät som en ko i lustgasen.
Men tillslut var det dags! Bebisen skulle ut och jag krystade i ca 30 min sen kom HON ut! Jag trode under hela graviditeten att det skulle bli en pojk, men blev så glad när hon kom ut och allt var över :)
Är så lycklig och allt känns som en dröm nu, njuter av varenda sekund!
Lycka till alla blivande mammor!!!
Kramar
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.