Mens ..

BIM -1 , Försöksmånad #10 , kl 21.34

Jag kunde lika gärna struntat i att skriva det förra inlägget , jag började störtblöda för en kvart sen. Och nu grinar jag ikapp med blödandet ... Jag vet att jag inte ska behöva känna såhär , men rent instinktivt/primitivt känner jag mig misslyckad som kvinna , misslyckad som inte kan ge min man barn. Nu har vi två chanser till , sen är det utredning som gäller , och jag är så rädd så jag gråter. Jag är så fruktansvärt rädd för att något ska vara fel. Jag vet att jag övertänker , men ända sen jag var 12 år så har ca 80-90 % av alla händelser i mit liv varit hemska , så jag är ganska van vid att det mest bara händer skit för mig , och då blir man ganska paranoid av sig. Då blir man också van att alltid vara rädd för det värsta tänkbara i en situation ..

Konstigt nog så har jag inte släppt hoppet helt kände jag nu. Jag började blöda direkt efter sex , så någonstans innerst inne kände jag nu att hoppet finns kvar. Det klassiska "tänk om". Tänk om det bara är en liten blödning orsakad av sexet ? Tänk om jag slutar blöda om en stund ? Tänk om jag kanske möjligtvis kan vara gravid ändå ... ? Jag måste tänka så .. Jag måste hoppas .. Annars bryter jag ihop helt snart.