Mage, mage på kroppen där

Herregud vilken kväll, sammandragningar till tusen och när de väl släpper så sparkar Knodden. Sammandragningar och rörelserna avlöser varandra. Idag är nog första dagen som jag känner av sammandragningarna så pass mycket som jag gör. Igår hade jag en "ond" förvärk, den gjorde egentligen inte ont, men den kändes.

Idag har jag reagerat på att många "tycker synd om mig". Va?? Får kommentarer som "Ska du föda ikväll eller?" Nej, jag ska föda i September om jag går tiden ut. "I September!! Det är ju låååång tid kvar" Ja, det kan tyckas så, men jag har 13 veckor kvar att gå, inte ens det 12 veckor och 5 dagar om jag ska vara exakt och med tanke på hur fort denna graviditet har gått så hinner jag väl inte ens säga "förlossning" innan jag ligger där med Knodden i min famn. Seriöst, det går för fort och jag önskar tiden kunde bromsas lite, det är galet.

När jag väntade Andreas var jag gravid i en evighet och den här gången hinner jag knappt få ett plus och jag känner att förlossningen står och knackar på min dörr.

Varför måste folk tycka synd om mig? Ja, magen är stor, men det var inte längesen jag var gravid med Andreas. Magen och magmusklerna hade knappt hunnit återhämtat sig innan jag blev gravid igen.

"Hur stort monster ska du få?" Ursäkta, det är inget monster, det är mitt barn ni pratar om och bara för att magen är stor behöver inte barnet bli stort.

Jag har inget emot om släkten eller mina närmsta kompisar skämtar om min mage och om mitt barn, men när flyktiga människor gör det så avslutar jag gärna samtalet fort.

Jadu magen och Knodden, fortsätt växa ni, det gör inget, men lugna ner dig lite med sammandragningarna nu va?

Go´kväll på er.