M i s s f a l l

natten till måndagen blev de inte mycket sömn.. jag vaknade hela tiden och hade så ont i magen, grät och oroade mej för att de va missfall på gång. på morgonen när jag gick på toa kom de blod

mina tankar var bara att nu är allt förstört!! vi som längtat och varit så glada, nu sprack allting! vi som skulle bli en riktig familj i sommar...

väntade på att klockan skulle bli åtta så jag kunde ringa mvc och höra va jag skulle göra. de va ju ändå inte mycket blod, bara pyttelite.. vi läste igenom lite böcker och kollade på internet, man kunde ju blöda lite utan att de betydde något farligt. lugnade tillsut ner mej och kände att de va 50/50. hade inte längre ont i magen heller.

klockan åtta pratade jag med bm, fick en akut tid in på gyn. där kollade dom och sa ingenting föräns jag fått på mej kläderna.

"ja de va missfall" sa hon och bröt på polska.

jag ville bara flyga på henne och slå henne!! jag hade så mycket ilska inom mej men mest sorg. kunde inte ens kolla på min älskade pojkvän.. men när jag sneglade så såg jag tårfyllda ögon..

fan fan fan!! VÅRAN BEBIS!!

dom tyckte att vi skulle stanna kvar för de va verkligen på gång sa dom. men vi ville hem, vi ville bara vara för oss själva.

fick med oss tabletter och smärtstillande hem.

i bilen på väg hem började de! som tur var hade vi hunnit köpa rejäla bindor som jag kunde stoppa in, och jag satt på en sopsäck.

de mesta åkte ut i bilen, men hemma tog jag tabletterna.....

allt gick bra!

så här nu två dagar efter har man hunnit gråta lite, pratat med mamma. och faktiskt accepterat. de va ju nåt fel på barnet eftersom min kropp stötte ifrån sej de. och de va ju faktiskt klokt av kroppen. ingen önskar ju sej ett sjukt barn. de värsta var ju att dom 12 veckorna var över, vi hade ju hunnit berätta för våra nära och kära, vänner o bekanta. men ändå en o halv vecka senare händer de som inte får hända.

mamma berättade att hon också fått missfall, och de var faktiskt såå skönt att höra att man inte är ensam. och de är man ju inte. de är också skönt att veta att man inte gjort nåt fel..

denna graviditet var inte planerad alls, utan när de hände så funderade vi ett tag och sen bestämde vi oss. nu vill vi ha en bebis och de vet vi båda två. så nu gäller de! kommer däremot INTE hoppas för mycket, nu när man vet vad som kan hända, och vi tänker nog inte berätta för nån föräns ultraljudet är gjort och man har hört hjärtat slå.

LYCKA TILL MED ERAN GRAVIDITET ALLIHOPA!!

kramkramkramkram från en tom Emma!