lycka, ilska, orättvisa
lindblomelin · 2013-06-02 · 547 visningar
igår när jag låg på rygg i soffan så börja hon röja ordentligt där inne i min mage, dock inge ovanligt då hon är väldigt livlig av sig. Har inte riktigt vant mig än vid att de känns som buffar då övergången mellan de och pirr-känslan hände på en dag i princip. Men i alla fall hon röjde på och jag valde att spänna ut magen lite med handen och sedan låg jag bara och titta, gjorde detta bara för att utan någon som helst tanke på att jag skulle se något. Men helt plötsligt känner jag världens buffning och magen buktar ut i samma ögonblick, smått chockad fortsätter jag titta. Och det upprepades ungefär tio gånger och även om de var obehagligt och blev mer intensiva buffar då jag spännde huden så blir de en riktig lyckorus.
Men i samma ögonblick vill jag bara ropa på min älskade man, ringa honom och berätta vad som precis hänt.. men detta är omöjligt. Alla små ögonblick som händer, som jag så gärna vill dela med honom har någon tagit ifrån oss. han är inte här, han kan ej dela dem här ögonblicken med mig, vi får vänta en vecka, två, tre veckor ibland för att ses och jag kan berätta det för honom.. och kanske får han uppleva de då. Alla ögonblick som ska vara så uunderbara och unika, som är de men dras ned av tyngden att han ej får den möjligheten. Att någon tog ifrån oss glädjen att bli föräldrar, uppleva utvecklingen och förberedelserna av vår lilla tjej. Första året med vår lilla flicka, som föräldrar, se hennes utveckling får han se i ett besöksrum på en anstalt, på permissioner.. det är inte rättvist. vi håller oss starka och jag uppskattar det vi väl får, vi finner oss i det. Men ibland kommer tanken upp, vi ska ej behöva finna oss i det, vi ska inte behöva uppskatta två timmar i månaden.. för det är inte rätt, han ska ej vara där. Hemska människor finns det, men att driva en människa till detta öde. En man som ställt upp för sin vän i 20 års tid, när han ej haft någonstans att bo, hamnat snett med drogerna gång på gång, bidragit med pengar för han suttit i skiten. Ja min man har gett honom så mycket och varit en sann vän, detta var hans tack för allt han gjort..
Hur hemsk är de inte
Men i samma ögonblick vill jag bara ropa på min älskade man, ringa honom och berätta vad som precis hänt.. men detta är omöjligt. Alla små ögonblick som händer, som jag så gärna vill dela med honom har någon tagit ifrån oss. han är inte här, han kan ej dela dem här ögonblicken med mig, vi får vänta en vecka, två, tre veckor ibland för att ses och jag kan berätta det för honom.. och kanske får han uppleva de då. Alla ögonblick som ska vara så uunderbara och unika, som är de men dras ned av tyngden att han ej får den möjligheten. Att någon tog ifrån oss glädjen att bli föräldrar, uppleva utvecklingen och förberedelserna av vår lilla tjej. Första året med vår lilla flicka, som föräldrar, se hennes utveckling får han se i ett besöksrum på en anstalt, på permissioner.. det är inte rättvist. vi håller oss starka och jag uppskattar det vi väl får, vi finner oss i det. Men ibland kommer tanken upp, vi ska ej behöva finna oss i det, vi ska inte behöva uppskatta två timmar i månaden.. för det är inte rätt, han ska ej vara där. Hemska människor finns det, men att driva en människa till detta öde. En man som ställt upp för sin vän i 20 års tid, när han ej haft någonstans att bo, hamnat snett med drogerna gång på gång, bidragit med pengar för han suttit i skiten. Ja min man har gett honom så mycket och varit en sann vän, detta var hans tack för allt han gjort..
Hur hemsk är de inte
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.