Love the way you lie.

Dom senaste dagarna har varit så... röriga, med tanke på senaste tidens "drama".

Sambons förklaring till varför han mailat med en annan tjej, mail där han uppgav att han saknade henne o älskade henne, var absolut inte vad jag hade förberett mig på.

Han säger att han aldrig träffat henne. Att hon lagt till honom på facebook tillsammans med några av hans vänner. Sedan har hon börjat maila honom, skicka länkar på olika kärlekslåtar osv... Han har i somras, i berusat tillstånd, mailat till henne, som en "kul grej". Skit kul, många som skrattar nu.

Det låter ju helt galet. Varför maila en tjej som är "kär" i en som ett skämt? Vad har man för respekt för människor då?

Och varför inte berätta en sådna sak för mig?

Jag har till o med frågat honom om han får många mail från folk som flörtar med honom på facebook o då har han sagt nej. Då hade han ju en klockren chans att berätta om henne. Han säger själv att han inte ens tänkt på henne så därför har han inte berättat något.

Det jag tror, det jag hade förberett mig på var:

Dom har träffats på någon resa som han gjort med sina kompisar någon gång för längesedan. Sedan har dom lagt till varandra på facebook o mailat lite. I somras har väl min sambo fått någon mindre livskris, insett hur allvarligt allt är, att han ska bli pappa, seriöst förhållande... Så har han mailat henne, för att kolla sitt eget "marknadsvärde" o få lite bekräftelse.

Sedan har han insett att det var dumt o inte mailat med henne nått mer utan insett att det vi har är viktigare.

Den förklaringen hade jag liksom kunnat köpa så mycket enklare än den förklaring han gav mig.

Men han håller sig till sin story så det går ju som inte att diskutera något heller.

Jag har varit arg, ledsen, besviken, elak, kall... Det mesta faktiskt. Och jag har skjutit bort honom när han velat röra vid mig, kallat hans kärleksförklaringar för lögner.

Och det är väldigt svårt att greppa hela grejen. Och att släppa den.

För det är vad jag bestämt mig för att göra.

Det kommer kanske att ta hundra år innan jag litar på honom igen, men om vi ska vara med varandra hela livet så har vi ju tid på oss.

Jag vet att han älskar mig, mest av allt. Vi ska bli en familj väldigt snart, och det är det enda viktiga för mig. Jag vill ge mitt barn en hel familj.

Varje gång dom där fula svarta tankarna poppar upp i mitt huvud skjuter jag snabbt bort dom o tänker på vårt barn istället.

Nu ska jag låta honom älska mig. Ordentligt. Och tro på det han säger.

Så läker allt kanske lite fortare.

Slut.