Livrädd om de är positivt!

Vågar inte hoppas för mycket men känns nästan som de tagit sig, är en annorlunda värk i magen och det drar och sliter. Är så sjukt svullen så byxor sitter åt. När jag tog av mig dom hade jag rejäl kula, väldigt långt ner. Den börja typ över vulvan eller vad de heter ;) och så långt ner har jag inte varit innan, förutom vid graviditeter. Vågar inte tro de men tänk om....

Blev genast slutskede!!! Hyr sjutton ska jag palla med en till graviditet. Denna oro och rädsla att något går fel, all illamående och foglossning och trötthet och hormoner upp och ner. Sen hur sjutton ska jag fixa ett barn till när jag knappt hinner och klarar ett barn. Ibland känns de så. Är fullt upp med min tre åring och ibland har jag inte tålamod så jag känner mig som en hemsk mor. Hur ska man hinna engagera honom medans det finns en liten som pockar uppmärksamhet. Hur fixar man. Bara dagislämning med två barn, matning, ja de flesta rutiner. Kommer man orka vakna nätter och barnskrik. Nu har man ett barn dom klarar sig själv, äter själv och jag har fått tillbaka mitt, vårat liv igen. Ska man sabba detta? Förstå mig rätt, jag vill inget hellre än att han ska få ett syskon men det mycket tankar som snurrar. Jag är ändå otroligt tacksam för att han blir minst 4 år innan syskon kommer om det blir något. Och det är skönt. Ett barn är nog ingenting, men när tvåan kommer så blir de Annorlunda..... Ja ja de kanske aldrig blir en till men man måste få drömma och fundera...