Livet suger.

Om och om igen, fundering efter fundering på hur jag ska skriva, hur jag ska formulera mig så vet jag ände inte vart jag ska börja eller hur jag ska skriva detta så folk ska förstå hur de känns på både insida och utsida.

Till en början så är jag en 20 åring tjej som alltid varit stark, oavsett vad. Jag är även den tjej/flickvän som alltid sätter familj/vänner och pojkvän i första hand. Mår någon av dem dåligt så struntar jag i mig själv helt och hållet. Jag vill att folk ska va den dom vänder sig till när dom behöver prata, som en liten privat kurator. Och det handlar aldrig någonsin om nyfikenhet, jag hatar att se mina nära och kära ledsna på ett eller annat sätt.

Men hur som helst så vet ju alla att det inte alltid ärligt att vara stark på låssas, alla har ett psyke som inte klarar vad som helst, någon gång blir det för mycket för alla.

Min botten är nådd, och jag vet ärligt talat inte om jag tar mig upp från detta helvetet igen. Jag känner mig så jävla värdelös, så maktlös över mig själv och mitt liv. Även om jag vill släppa allt och gå vidare så känns det som någon eller något drar mig tillbaka ner.

Jag vill inte vara fast i min bubbla där jag förlorade mitt barn som var så himla efterlängtat, jag vill kunna gå vidare - men.. Jag kan inte. Jag vet inte om det handlar om rädsla eller förlusten eller vad som kan hända i framtiden. Men jag är fast. Så jävla fast av att jag förlorade mitt barn, vårt barn, att vi äntligen skulle få bli en familj.

Livet är så jävla orättvist, att en sån människa som jag, ska behöva genomgå något sådant här medans pundare, alkisar osv blir gravida fast dom inte förtjänar det. Deras barn blir inte älskade som mitt hade blivit. Jag tycker heller inte det är rätt att skaffa barn utan jobb, man ska kunna leva också, och barn är inte gratis. Många tror att barn bara är mys och kärlek och är gratis. Men så är inte fallet. & nej, jag menar egentligen inget illa mot någon. Är bara det att min frustration måste ut någonstans. Och min blogg är liksom det enda stället det känns rätt att skriva vad jag tycker och känner på.

Nu till själva orsaken, som många redan vet så fick jag ett utomkvedshavandeskap, där en graviditet växer utanför livmodern, och i mitt fall på högra äggledare.

Jag levde i en mardröm i flera veckor där jag lämna prover, gjorde undersökningar, träffa olika läkare, fick olika svar från olika håll, röntgades, och helt plötsligt så skulle jag opereras.

Jag var inte beredd för något.

Jag hade accepterat mitt missfall.

Jag fick tillbaka hoppet då hcg't steg.

Dom såg fortfarande ingen graviditet i livmodern.

Hoppet försvann.

Accepterade att jag inte var gravid på riktigt trots ett 10 tal gravtest.

Blev opererad.

Och efter operationen kom det fram att jag var gravid i äggledaren, som 3 olika människor missa på 4 vaginalt ultraljud.

Jag är inte arg på någon förutom mig själv. Jag klandrar mig själv för att min kropp inte kunde sätta graviditeten på rätt ställe. Helt ärligt känner jag mig misslyckad.

En normal operation görs med titthål på vardera sida naveln. Men de gjorde dem inte på mig, varför vet jag inte. Har ingen aning om varför dom var tvunga och förstöramig och mitt självförtroende mer än innan.

Jag kommer gärna i kontakt med någon som råkat ut för liknande, och få höra hur just du kunde gå vidare, om du hade svårt att bli gRavid igen, aaah, din berättelse helt enkelt.

[image]

Jag påminns varenda dag av ett ärr från mitt kön upp till bredvid naveln på ca 16 cm. Men förhoppningsvis kan jag gå vidare jag med. En dag.