Lite halvnere
Cissii13 · 2013-10-02 · 492 visningar
Mystisk titel på detta inlägg haha, men har en lite kluven känsla för tillfället. Har fortfarande inte riktigt förstått att jag är gravid, vilket väl är naturligt. Värkandet i magen är inte alls lika markant längre och brösten är inte lika ömma, men ömmar gör de. Först är man orolig för att det GÖR ont och den blir man orolig för att det INTE gör ont längre.
Jag är däremot väldigt trött och det känns som om jag lika gärna kunde bo på toaletten nattetid. Inatt var jag uppe 2 gånger och ändå var jag jättenödig imorse. Hungern är annorlunda också, jag kan inte påstå att jag är illamående på morgonen, men nåt förstadie skulle det kunna vara för jag är verkligen inte sugen på frukost längre vilket alltid varit mitt favoritmål. Kvällstid däremot kan jag äta massor och tror faktiskt jag känner mig hungrigare än vanligt då..
Är lite osams med min mamma också, pga en skitsak som jag tyckte hon överdrev om. När vi är där på besök stannar vi alltid en helg eftersom det är 25 mil dit. Då det tar nästan 3h hem så vill vi inte åka för sent på söndagarna (vilket vi säger VARJE GÅNG, så mamma vet detta). Sist hade vi planerat att vi skulle ta en långpromenad innan vi åkte och när det vankades middagstider frågade jag gång på gång om det var ngt jag kunde hjälpa till med (var redan här stressad liksom). Fick svaret "nej det går bra" och halv fem var middagen klar.. Jag var både stressad och hungrig (hade inte ätit lunch för mamma hade pratat om middagen ända sen frukost vilket jag trodde betydde att den skulle vara på G redan vid tre ). Precis i de tta klockrena läge bestämmer sig mamma för att fråga "vad är det med dig, det känns som du är ledsen över nåt" så jag orkade inte hålla mig utan sa något i stil med "vi är vana att äta lunch hemma hos oss, det är därför jag är grinig" - bara ett enkelt konstaterande.
Några dagar efter ringer mamma för "hon måste diskutera mitt beteende vid köksbordet i söndags, kände att du var otacksam bär ja stått o kämpat med middagen och jag vill prata igenom detta nu så det inte blir likadant i jul när ni ska va här" (jag är 26 år). Blir irriterad och eftersom jag står mitt i en affär säger jag att det inte passar. Hon ber mig ringa upp och jag säger ok.
Min telefonfobi blir inte direkt bättre av en sån här situation och jag har inte ringt mamma än (1 vecka sen). Jag vet att det kommer sluta med att jag måste be om ursäkt för något som jag inte gjort - endast för att hon upplevt det på detta sätt - och för varje dag som går förtränger jag samtalet mer o mer och jag bygger upp nån slags ångest.
Skönt att skriva av sig! Annars är allt prima med mig ;P
Jag är däremot väldigt trött och det känns som om jag lika gärna kunde bo på toaletten nattetid. Inatt var jag uppe 2 gånger och ändå var jag jättenödig imorse. Hungern är annorlunda också, jag kan inte påstå att jag är illamående på morgonen, men nåt förstadie skulle det kunna vara för jag är verkligen inte sugen på frukost längre vilket alltid varit mitt favoritmål. Kvällstid däremot kan jag äta massor och tror faktiskt jag känner mig hungrigare än vanligt då..
Är lite osams med min mamma också, pga en skitsak som jag tyckte hon överdrev om. När vi är där på besök stannar vi alltid en helg eftersom det är 25 mil dit. Då det tar nästan 3h hem så vill vi inte åka för sent på söndagarna (vilket vi säger VARJE GÅNG, så mamma vet detta). Sist hade vi planerat att vi skulle ta en långpromenad innan vi åkte och när det vankades middagstider frågade jag gång på gång om det var ngt jag kunde hjälpa till med (var redan här stressad liksom). Fick svaret "nej det går bra" och halv fem var middagen klar.. Jag var både stressad och hungrig (hade inte ätit lunch för mamma hade pratat om middagen ända sen frukost vilket jag trodde betydde att den skulle vara på G redan vid tre ). Precis i de tta klockrena läge bestämmer sig mamma för att fråga "vad är det med dig, det känns som du är ledsen över nåt" så jag orkade inte hålla mig utan sa något i stil med "vi är vana att äta lunch hemma hos oss, det är därför jag är grinig" - bara ett enkelt konstaterande.
Några dagar efter ringer mamma för "hon måste diskutera mitt beteende vid köksbordet i söndags, kände att du var otacksam bär ja stått o kämpat med middagen och jag vill prata igenom detta nu så det inte blir likadant i jul när ni ska va här" (jag är 26 år). Blir irriterad och eftersom jag står mitt i en affär säger jag att det inte passar. Hon ber mig ringa upp och jag säger ok.
Min telefonfobi blir inte direkt bättre av en sån här situation och jag har inte ringt mamma än (1 vecka sen). Jag vet att det kommer sluta med att jag måste be om ursäkt för något som jag inte gjort - endast för att hon upplevt det på detta sätt - och för varje dag som går förtränger jag samtalet mer o mer och jag bygger upp nån slags ångest.
Skönt att skriva av sig! Annars är allt prima med mig ;P
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.