Lillans förlossning!

Så här i efterhand skulle jag säga att det började lite smått under onsdagen den 8 maj. Sammandragningarna kom regelbundet under hela dagen, men eftersom jag haft så, så många gånger tidigare så var det inget jag reflekterade över.

Vi var uppe hos mamma/mormor och Per på dagen. Robin åkte på deras nyinköpta bil som går på batteri och vi fikade ute för första gången den här våren/sommaren även fast det inte var speciellt varmt. Vi stannade visst såpass länge så vi blev bjudna på middag också, ugnspannkaka. Middagen blev uppäten inomhus, tack och lov!

När vi skulle åka hem berättade mamma om när hon väntade K, hon hade gått över tiden(hur länge kommer jag inte ihåg) och en kväll lämnades C hos barnvakt för att sova över. Den natten sattes det igång. Så vi skämtade om att vi kanske skulle lämna kvar Robin när vi ändå var där. Men eftersom vi inte hade med ombyte och sånt med oss så åkte vi hem alla 3.

Robin nattades och jag och P kollade på film(fråga inte vilken, för det kommer jag inte ihåg) och när filmen sen var slut frågade P om jag var trött. Konstigt nog var jag inte det och P sa att det kanske var ett tecken på att det var på gång? Hur som helst så fixade vi oss för natten och gick för att sova. Ungefär här började värkarna komma men jag var lite osäker på om det var förvärkar eller riktiga värkar. P somnade rätt omgående, men jag hade ingen ro i kroppen så efter ett tag gick jag upp för att spela lite på surfplattan, samtidigt som jag började klocka värkarna. Efter ett tag börjar jag känna att det här är nog ”the real deal” och när värkarna håller i sig i snitt 1 minut och kommer var 7 minut så går jag in i duschen och står där ett tag, fast det varma vattnet hjälper inte alls mot värkarna som kommer. Under dom 15 min. jag var i duschen kom 3 värkar och jag kände att det kanske var dags att ringa förlossningen och kolla när dom tycker att det är tid att komma in.

2.40 tiden ringer jag till förlossningen och hon sa att vi kan komma in när vi vill eftersom förra förlossningen gick fort och hon gissade att jag inte ville föda i bilen. Men hon kunde inte lova att vi fick vara kvar, beroende på om jag hade öppnat mig etc.

När vi lagt på så ringer jag mamma. Efter några signaler är det en klarvaken mamma som svarar: Är det dags nu!?

a, jag tror det . Svarade jag. Men ni behöver inte skynda er hit.

När jag och mamma lagt på gick jag och tog den sista magbilden som du såg i del 1 av förlossningen. Sen klädde jag på mig och packade ner det sista i bb väskan. P låg fortfarande och sov så jag väckte honom och sa att det är nog dags att åka in snart. Men eftersom mamma och Per inte var här än så kunde han ligga kvar ett tag till. När jag har sprungit som en yr höna fram och tillbaka för att packa ner det sista satt jag mig i köket och kollade ut på regnet medan jag väntade på mamma. Jag funderade på att skriva något här på bloggen, men ångrade mig. Istället skickade jag sms till Nathalie och Kim om att vi skulle åka in och hoppas på bebis snart.

När mamma och Per kommer så går jag in och väcker P igen, men han vänder sig och somnar om… Ska vi åka då?

Efter mycket om och men så kommer han upp iallafall och vi står och pratar en stund med barnvakterna innan vi bestämmer oss för att åka. Jag kan ju också berätta att Per undrade om jag verkligen hade värkar, det var tydligen inget som märktes.

Hur som helst så har vi inte långt till förlossningen, men jag hann tänka många tankar innan vi var framme. Tänk om det bara är förvärkar, tänk om dom skickar hem oss igen. När vi kommer fram till parkeringen kom en värk och mellan bilen och ingången kom en till värk så jag stod i ösregnet och andades så gott jag kunde.

Enligt journalen blev vi inskrivna klockan 3.55 och när hon kollade om jag öppnat mig något så visade det sig att det var öppet 4 cm. Jag vet att jag tänkte, ja men så bra då är det verkligen dags nu!

Ctg sätts och värkarna kommer ibland ofta och ibland går det lång tid mellan. Vissa gör jätteont medan vissa knappt känns (om man jämför). Enligt ctg:n går hjärtljuden ner på bebis lite då och då, eller så trodde hon att apparaten hamnade på mina hjärtljud så hon pratade om att sätta en elektrod på bebisen huvud. Men hennes arbetspass var snart slut så hon skulle överlämna det beslutet till morgon personalen medan jag fick ”order” om att ligga stilla i sängen.

Runt 7 tiden på morgonen kom barnmorskan Anneli in och presenterade sig. Hon kollade om jag öppnat mig mer, men det var fortfarande bara 4 cm… Jaha, då blir vi hemskickade då, tänkte jag. Men hon pratade också om att sätta elektrod på huvudet pga av fler dippar på hjärtljudet. Då kommer vattnet att gå och det kommer starta igen, sa hon. Ja, det är bara bra, då blir det klart någongång, sa jag.

Klockan 7:47 stack hon hål på hinnorna så vattnet gick, men elektroden ville inte fastna på bebisens huvud. Det var en busig bebis som snurrade runt väldigt mycket tydligen. Så hon försökte igen och igen. Medan hon är där och försöker sätta fast elektroden så kommer värkarna igång igen. Rejält och hela tiden! Jag hade alltså ingen paus alls mellan värkarna, det var bara mer eller mindre ont men jag fick fortfarande tänka på andningen när det gjorde lite mindre ont. Till slut fick jag nästan panik för att det gjorde så ont hela tiden så barnmorskan fick påminna mig om andningen så jag kunde koncentrera mig på det istället för hur ont det gjorde.

Jag har minnen av att jag trodde att jag skulle svettas ihjäl för jag var så fruktansvärt varm! Men utan avbrott av värkarna kunde jag inte dricka något så tillslut fick jag en kall handduk på pannan. Det var riktigt skönt kan jag lova!

Efter ett tag känner jag hur kroppen börjar krysta lite smått(och jag kunde andas ut för enligt mig är krystvärkarna ingenting mot för öppningsvärkarna) och eftersom Anneli hade gått ut ur rummet då så ber jag P att ringa och berätta att jag måste krysta. När hon kommer in säger hon att jag helst ska andas och inte krysta eftersom jag bara är öppen 8 cm. Men hur ska jag klara av att inte krysta? Nej, ingen chans att kunna hålla sig från det när kroppen säger till.

Klockan 8.44 började jag alltså krysta.

Långt borta hörde jag något om att dom ville ha in en förlossningsläkare för att kunna sätta fast elektroden. När jag ser att hon kommer in i rummet så kommer en till krystvärk och jag hör dom säga att det är ingen idé för nu kommer bebis!

Klockan 8.53 får jag upp en 3860 gram ”tung” och 51 cm lång skrutta på bröstet.