Lilla Lo

Så är du då redan en månad lilla tjejen vår! Så märklig tiden varit sen du kom. Efter all väntan, rädsla och ångest så kom du till slut. Skriket bakom skynket som gjorde det verkligt att du var här och sen den otämjbara tröttheten som hängt i sen den morronen. Vi hade aldrig kunnat föreställa oss hur det skulle kännas när du var här. Du är så älskad o välkommen...det är dock märkligt vad tröttheten gör med en. Man är en blek kopia av sej själv när man inte sover -en inte lika bra människa - mamma. Jag önskar ibland jag kunde ge dej mer, eller er båda, både du o Xander behöver med än jag hinner/orkar/kan. Jag känner mej otillräcklig men tror att ni båda ändå känner hur innerligt jag älskar er.

Blandat med tröttheten finns oxå oron, du är så liten, känns så skör. Varenda bacill vi får in i huset är ett hot mot dej, läskigt, skrämmande att vi inte kan skydda dej mot allt.