Lill skitunge

Goddagens!

Idag är lillan på dagis igen, gud så skönt att bara slappa & rå om sig själv!

Ska fixa in hennes nya säng idag, bädda den & dona lite i bebis rummet. :)

Sånt man annars inte har varken ork eller tid till med en galen (snart) 2 åring hemma <3<3

Har dock varit en jobbig morgon :S

Är mega trött så ska nog passa på att sova någon timme under dagen också.

Hon väckte mig 03, ville ha lalla & ny blöja då hon hela tiden sa att hon kissat.

Sen babblade hon på, totalt klarvaken, om sin pappa, han skulle till jobbet, han skulle komma in & pussa på henne, ja hon babblade som sagt på om allt!

La henne igen & gick & la mig, hann sova 30 minuter, sen ropade hon på mig igen! Men den här gången hade hon bajsat, talade om hon direkt när jag kom in i rummet, bara att byta blöjan igen & lägga henne på nytt.

Hon babblade till 04:30, sen somnade jag, totalt slut!

Klockan ringde 07:30, dags att gå upp, fixa lillan för dagis & käka frulle. *GÄSP!*

Fick dock ruska liv i ungen, eftersom hon varit vaken ca 2 ½ timme ;)

Men nu är hon ialf på dagis den lilla sötsaken <3

Igår slog det mig, som en blixt från klar himmel, JAG SKA HA EN TILL BEBIS, en NY liten bebis :S

En liten människa man ska lära känna & lära sig utantill.

Herrejisses, när man tänker på "barn" tänker jag på en liten till Julia :)

Eftersom hon är vårat enda barn, till april, ser man ju bara henne framför sig som en liten bebis, att det kommer komma en likdan som henne.

MEN det gör det ju inte :S

Kanske lite lika till utseendet, MEN helt annorlunda som person :S

Blev helt plöttsligt nervös inför det kommande barnet!

Tänk om man inte kan älska det nya lilla livet, LIKA MYCKET som Julia, eller på samma sätt som man älskar henne?!

Tänk om jag inte alls blir en bra mamma till just det här barnet? :S

En massa tankar började fara i mitt huvud igår kväll, till slut hade jag ångest!!

Riktig ångest, kände hur det blev jobbigt att andas, drack vatten & satt upp ett bra tag för att få kontroll på min egen kropp igen!

Jag HATAR ångest, mest av allt, för att inte tala om panikångesten :S

Men är det normalt?!

Att vara gravid i vecka 29 med andra barnet & känna ÅNGEST inför det kommande?! :S

Jag känner mig ialf dålig som fanken & Älskoo förstår inte riktigt hur jag mår när jag tänker så där.......att jag behöver stöd till tusen!

Skulle ha pratat med min BM när jag var dit i måndags, mycket jag glömde prata/fråga om, får ta det den 6 mars i stället :)

Längtar till den lill* är ute, men samtidigt, är jag livrädd!!

Det kommer komma, dagen då jag har två barn, då jag har dubbelt ansvar & dubbelt att göra.

Det kommer bli en chock, innan man vänjer sig vid det nya livet, återigen.

För det blir ju så, oavsett om man får första barnet eller 3:e, blir ju en helt ny grej man ska lära sig leva i & komma på lösningar för att få till det så bra som möjligt :)

Ska nog sluta tänka så negativt, jag mår bara dåligt själv men det slog mig verkligen, SNART är det verklighet & jag kan inte stoppa det, vare sig jag är redo eller inte!

Kram!