Lika smidig som en valross...
Lucky Me · 2011-04-21 · 806 visningar
...känner jag mig numera. Jag vågar snart inte ställa mig på vågen längre för jag vill inte se hur många kilo jag har gått upp. Jag är 33+5 idag men magen är lika stor nu som i vecka 40 med första barnet! Jag märker detta då inga av mina gamla mammakläder från den graviditeten passar längre. Mammajeansen som jag hade på mig samma dag som min första dotter föddes (40+4) är redan för små... Jag tror att det som irriterar mig mest är det faktum att jag vet att jag MÅSTE gå upp mer i vikt (bebisen är ju inte färdig jäst ännu) men ändå inte kan acceptera detta och bara strunta i alla extra kilon. Tilläggas kan att jag har ätit väldigt hälsosamt unde hela denna graviditet. Jag äter nästan uteslutande nyttig mat och knappt godis, chips eller glass alls för det är jag inte sugen på. Ändå är jag större och har gått upp mer i vikt om man jämför med första barnet.
Ja, jag vet att jag är skitlarvig och att man ofta går upp mer med andra barnet, men det gör det inte lättare att acceptera situationen. Jag känner mig så oerhört stor, osmidig och oattraktiv. Vet att jag borde fokusera på bebisen och det faktum att hon mår bra och växer som hon ska. Men allt jag kan tänka på är hur mycket jag kommer att väga vid förlossningen och hur svårt det kommer bli att gå ned alla kilon sen när min dotter född... Med första dottern hade jag sån jäkla tur att jag bara gick upp 9 kg. Och två veckor efter förlossningen hade jag gått ned 12 kg. Men denna gång kommer jag att få kämpa om jag ska bli av med alla dessa graviditetskilon. Jag blir arg på mig själv som är så utseendefixerad och bara fokuserar på ytligheter när det finns så mycket viktigare saker som står på spel. Mitt ofödda barns hälsa, tex. Det skulle aldrig falla mig in att banta under en graviditet. Men det är irriterande när man vet med sig att man äter rätt och kilona ändå bara drar iväg... Var ska detta sluta?! Maken min tycker att jag är hur löjlig som helst och säger att det är ju bara magen som är stor, resten av min kropp ser ut som vanligt. Men just nu känner jag mig inte hemma i min egen kropp. I början kunde jag knappt vänta på att bebismagen skulle börja synas. Nu får jag en chock när jag går förbi ett skyltfönster och ser reflektionen av min egen profil. Är den där gigantiska magen verkligen min?!
Ja, jag vet att jag är skitlarvig och att man ofta går upp mer med andra barnet, men det gör det inte lättare att acceptera situationen. Jag känner mig så oerhört stor, osmidig och oattraktiv. Vet att jag borde fokusera på bebisen och det faktum att hon mår bra och växer som hon ska. Men allt jag kan tänka på är hur mycket jag kommer att väga vid förlossningen och hur svårt det kommer bli att gå ned alla kilon sen när min dotter född... Med första dottern hade jag sån jäkla tur att jag bara gick upp 9 kg. Och två veckor efter förlossningen hade jag gått ned 12 kg. Men denna gång kommer jag att få kämpa om jag ska bli av med alla dessa graviditetskilon. Jag blir arg på mig själv som är så utseendefixerad och bara fokuserar på ytligheter när det finns så mycket viktigare saker som står på spel. Mitt ofödda barns hälsa, tex. Det skulle aldrig falla mig in att banta under en graviditet. Men det är irriterande när man vet med sig att man äter rätt och kilona ändå bara drar iväg... Var ska detta sluta?! Maken min tycker att jag är hur löjlig som helst och säger att det är ju bara magen som är stor, resten av min kropp ser ut som vanligt. Men just nu känner jag mig inte hemma i min egen kropp. I början kunde jag knappt vänta på att bebismagen skulle börja synas. Nu får jag en chock när jag går förbi ett skyltfönster och ser reflektionen av min egen profil. Är den där gigantiska magen verkligen min?!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.