Leva eller dö
Sparris · 2011-11-24 · 657 visningar
Oj, då var man hemma igen. Ni som läst tidigare vet att jag sedan en period på 6 veckors tid legat hemma och varit extremt kräksjuk. Detta resulterade med många läkar besök och senare inläggning. Förra veckan kunde läkarna konstatera att jag fått en infektion i magen då jag inte fått i mig någon näring alls. Dem gav mig inte mycket till allternativ mer än att om jag vill överleva så är en abort mitt ända allternativ. Efter 1,5 års försök att bli gravid har jag äntligen lyckats och så blir jag så sjuk så att jag måste göra en abort och ta bort mitt barn som jag just fått se och höra hjärtslagen på. Det är nog det svåraste av allt.
Hur som helst så gjorde jag aborten igår, både jag och sambon är ledsna men vet också att jag måste bli frisk och sedan får vi helt enkelt försöka igen. Idag vaknade jag för första gången på 6 veckor och spydde inte på morgonen och har inte känt mig död på det sättet. Dessvärre har allt detta påverkat min vikt som från början låg på 58 kg, jag är en 1,67 cm lång och nu är jag nere på 46 kg. Jag har svårt att överhuvudtaget gå och ser ut som ett skelett vilket för mig är extremt obehagligt och skrämmande för jag vet att går jag inte upp i vikt så kommer jag att dö. Jag har svårt att gå upp i vikt och min aptit är helt borta men jag ska kämpa för att ta mig dit jag en gång var. resan dit kommer vara ett helvete då det inte spelar någon roll om jag sitter eller står upp för jag har lika ont i kroppen ändå pga att jag blivit så tunn. Men jag skulle ju offra mig för det lilla liv som skulle komma och det har jag insett att jag har inte tagit bort mitt barn av vilja, jag har gjort det för att överleva. Jag är ganska klok så jag vet att det va det bästa jag kunde göra men det är svårt att tänka så när allt man kämpat för så länge helt plötsligt tas ifrån en.
Jag har fått bra hjälp av läkare så nu ska det kämpas för att komma dit jag en gång var och sedan om några månader hoppas jag att kroppen är i fin form igen så att jag och sambon kan ge det ett försök till.
För er andra så hoppas jag att allt går bra och att ni verkligen inser att dem små har inte valt er, ni har valt dem, var därför väldigt tacksamma och rädda om era barn, även om dem har kolik i 9 månader och gör er tokiga på nätterna så är dem era enda guldkorn i vardagen! Var rädda om varandra för tro mig det finns många som skulle kunna byta det ni har mot en tom vardag!
Många kramar från en sliten men målmedveten tös
Hur som helst så gjorde jag aborten igår, både jag och sambon är ledsna men vet också att jag måste bli frisk och sedan får vi helt enkelt försöka igen. Idag vaknade jag för första gången på 6 veckor och spydde inte på morgonen och har inte känt mig död på det sättet. Dessvärre har allt detta påverkat min vikt som från början låg på 58 kg, jag är en 1,67 cm lång och nu är jag nere på 46 kg. Jag har svårt att överhuvudtaget gå och ser ut som ett skelett vilket för mig är extremt obehagligt och skrämmande för jag vet att går jag inte upp i vikt så kommer jag att dö. Jag har svårt att gå upp i vikt och min aptit är helt borta men jag ska kämpa för att ta mig dit jag en gång var. resan dit kommer vara ett helvete då det inte spelar någon roll om jag sitter eller står upp för jag har lika ont i kroppen ändå pga att jag blivit så tunn. Men jag skulle ju offra mig för det lilla liv som skulle komma och det har jag insett att jag har inte tagit bort mitt barn av vilja, jag har gjort det för att överleva. Jag är ganska klok så jag vet att det va det bästa jag kunde göra men det är svårt att tänka så när allt man kämpat för så länge helt plötsligt tas ifrån en.
Jag har fått bra hjälp av läkare så nu ska det kämpas för att komma dit jag en gång var och sedan om några månader hoppas jag att kroppen är i fin form igen så att jag och sambon kan ge det ett försök till.
För er andra så hoppas jag att allt går bra och att ni verkligen inser att dem små har inte valt er, ni har valt dem, var därför väldigt tacksamma och rädda om era barn, även om dem har kolik i 9 månader och gör er tokiga på nätterna så är dem era enda guldkorn i vardagen! Var rädda om varandra för tro mig det finns många som skulle kunna byta det ni har mot en tom vardag!
Många kramar från en sliten men målmedveten tös
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.