Ledsen och frustrerad

Blir så frustrerad på lillans far. Han som inte har brytt sig något under hela graviditeten och säger om och om igen att han inte är redo att bli pappa, vill nu ha hela vårdnaden om han får. Annars "nöjer" han sig med delad. Även om jag vet att det är bara för att jävlas med mig, så sårar det ju såklart.
Sedan när han innan det började dilla om att han inte skulle vara säker på att lillan är hans. (Även om jag inte sa det, men ingen skulle vara gladare än jag om den han säger sig tro kunna vara far till henne, skulle vara det.) Han är bara så jävla svinaktig nu. Varför?
Min chansning är att han är bitter för att jag inte älskar honom längre och att jag inte vill vara mer än en delad förälder med honom. Sedan dess har han gått runt och spridit rykten, både framför ryggen och bakom. Mår han verkligen bättre av att såra mig?

Han vet ju att inget är sant och även om de flesta han försöker övertyga saker till, inte heller tror på honom, så är det bara principen att han försöker.
Som när han slog till med faderskapstestet. Att han ville ha ett. Jag som redan är känslig som person, har efter den här graviditeten insett att jag faktiskt kan bli känsligare. Såklart grät jag som ett vattenfall och har mått piss sedan dess.

Sedan går han runt och briljerar kring sina och mina kompisar att han ska försöka få boendet hos han. Hur då liksom? Han bor i en etta för att han inte har ett jobb och går på socialen. Jag har inte heller något jobb i och för sig, men jag har det betydligt stadigare.
Även om jag är övertygad om att det skulle vara svårt för honom att få helt som han vill, så blir jag såklart orolig och framförallt stressad av hela situationen. Jag vill inte ens vara osams med honom, men jag kan inte bara sitta och ta emot skiten han kastar.
Mina försök att sluta fred har slutat med att han skrattar åt mig och fått mig att känna mig som hans största misstag.
Det svåra i det här, är nog att jag måste intala mig själv varenda minut jag tänker på det att detta är en personlig kamp mellan han och mig och att jag inte får låta det influera hans relation med lillan.

Varför ska detta också krascha? När det äntligen börjar ordna upp sig på andra fronter, som att viktökningen har minskat något. Tack och lov. Dock har jag ändå fått tid hos läkare för att diskutera och bestämma mer angående igångsättning. Skolan stressar också. Många tentor som ska vara klara nu och mitt fokus har på sistone skiftat ifrån tentor till exet.
Måste verkligen komma tillbaka till det som är viktigt, även om det är sjukt svårt att koppla bort bara sådär......

Jag, en skit i rymden som känner att orken sviker mig...

/M...jag tänker inte låta honom ta mina krafter...