Ledsen och förtvivlad

Jag känner mig helt ärligt förtvivlad. I tisdags natt hade jag så jobbiga värkar att jag kräktes, grät och skrek. När jag kom till förlossningen så var jag tre cm öppen. Eftersom jag inte hade sovit på flera nätter var jag alldelses för trött och fick sömntablett, morfin och nån till tablett som stannade av allihopa. Blev inlagd på bb eftersom jag bor så långt från sjukhuset. Efter nästan två dygn på bb utan att nåt hänt blev jag hemskickad. Är hos mamma och pappa nu. La mig tidigt, 20.30 men vaknar en gång i timmen/halvtimmen av en värk. Nu spänner det massor men jag vågar inte ens hoppas. Det är 10:onde natten i rad som det håller på och jag kan inte sova. De sa i tisdags att de trodde att jag skulle föda inom några dagar, men dagarna (och framför allt nätterna) känns som år!

Nå ja, nu har jag gnällt lite. Ledsen att jag är så negativ... Men ibland känner jag bars för att låsa in mig i ett rum hemma och föda där. Känns som om jag bara är till besvär för alla (mamma och pappa som måste vara barnvakt, min man som måste köra hit och dit, personalen påförlossningen och bb som undersöker 1000 ggr..)

Men ajajaj, vilka spänningar/värkar jag har nu då! Kom igen på riktiigt eller gå över!

Eftersom jag är i v 36+5 så vill de inte starta mig. Min man vill helst inte heller hjälpa till med färdknappen eftersom han inte heller vill att bebisen ska komma för tidigt. Jag förstår verkligen... men jag har ont! Sover dåligt och känner miig deprimerad snart.

Det här är min dagbok, så jag får skriva vad jag vill... Vad skönt!