Ledsamt..

Jag vet inte om våran relation kommer överleva min sjukdom och hans irritation och att han är så lätt retad. Han är sur på mig hela tiden för att jag verkar så grinig och han tycker de låter otrevligt. De som de är är att jag har ont, då låter jag inte glad men är inte otrevlig.. Bara nere och har ont och de hörs. Har förklarat de tusen gånger men inget han minns, och om jag påpekar de så säger han att han har rätt att reagera och att han bara orkar så mycket. Men han är inte bara sur på mig utan blir sur på Lucas för minsta lilla, gråt, pip eller bara lite gnäll..då skäller han på honom.. Och då blir jag så jävla arg. Man skriker inte på min bebis, då säger han att jag ska inte säga åt honom vad han ska göra. Jodu, de är min bebis, jag tar hand om honom dygnet runt, jag födde honom! Jag säger vad jag vill när det gäller honom! Hans välmående går först! Inte ofta han tar hand om honom längre än max en timma själv.. Jag är riktigt less nu och jag vill inte förlora honom, men jag kan inte hjälpa att jag är sjuk och jag kämpar varje dag för att dagen ska bli så bra som möjligt.. Alla dagar funkar inte bara.. :(